Min löpning runt klotet

När vi åkte iväg på vår långa resa var en av målsättningarna att fortsätta med regelbunden motion. För min del handlar det om löpning och man får nog säga att målet är uppfyllt.

Förutom en vecka med feber och förkylning någon vecka in på resan så har det blivit ett par löprundor per vecka i snitt. Ibland någon mer och ibland färre beroende på hur förutsättningarna har sett ut. För egentligen har det inte handlat så mycket om att hitta motivationen för att springa.

Det handlar om att ge sig ut och springa på nya okända platser varje gång och inte riktigt veta var man kan springa och, inte minst, undvika att springa vilse. Det värsta i den vägen är när jag sprang fel 3 gånger inne på Disney-campingen Fort Wilderness och tänkta 5 km blev 8…

Totalt blev det 17 rundor fram till New York (112 km) och så kronan på verket – den avslutande rundan i Central Park på 8 km. 

De flesta av de platser där jag gav mig ut har varit på sträckor som inneburit ganska flack löpning eller i princip helt platt. Undantaget här var Queenstown på Nya Zealand.  I gengäld har värmen varit en faktor att ta hänsyn till vilket är något som påverkar betydligt mer än vad man kan tro. Den sista av fyra rundor på Cooköarna avbröt jag självmant efter 8 km. Min ambition att springa en mil hade säkert gått i lås om jag bara inte hade sprungit så fort som jag gjorde i hettan.

Några ställen som jag gärna hade sprungit några fler gånger på är Sydney och Singapore där parker och gång/cykelvägar verkligen inbjöd till löpning. Där var man absolut inte ensam om att springa. I Sydney sprang människor från morgon till kväll, ensamma eller i stora grupper, och tempot varierade precis lika mycket.

I New York hade jag kunnat stanna hur länge som helst för att få springa i Central Park, längs med Mannhattans västra och östra sida och över Brooklyn Bridge.

Vad den här långa resan runt jorden har givit mig, förutom alla upplevelser i övrigt, är en bättre grund att utgå ifrån vad gäller löpning än vad jag sannolikt någonsin har haft. Alla de problem med skador som dök upp under 2010 och 2011, och som sabbade en hel del, har varit borta sedan slutet av oktober i höstas. Ett halvår av regelbunden träning har stabiliserat det mesta och känslan just nu är kanonbra.

Till detta så är även planen att utöka träningen på några olika sätt. Dels är det meningen att i någon form träna styrka och sedan så kommer jag även att prova på att cykla en del som komplement till löpningen.

Målet med löpningen under det här året är att göra det på ett sådant sätt att jag inte blir skadad igen. Rent prestationsmässigt så ska jag senast i slutet av juni springa min 10 km-runda i Bollebygd under 50 minuter. Nästa mål är att även i Kretsloppet i september springa under 50 minuter.

Dessutom vill jag gärna springa något annat 10 km-lopp i juli eller augusti. Vi får se vad det blir.

Ett problem jag har är att jag har svårt att hålla igen på tempot när det känns lätt att springa. För att försöka får lite bättre koll på detta har jag inhandlat en pulsklocka,  Garmin Forerunner 210, som ska få styra hur fort jag springer. När jag sprang en mil på 52 minuter i lördags, i ett tempo där jag inte på något vis var trött vare sig under rundan eller när jag kom hem, så var medelpulsen 156.

Det intressanta att komma underfund med är hur kopplingen mellan tempo och puls ser ut på samma sträcka – hur mycket snabbare hade det gått om medelpulsen varit 165 iställer för 156?