Category: Personligt

10 år sedan vi förenades i Nevadas öken

Våren -98.

Fortfarande 1900-tal. 28 år. Olycklig, otröstlig och desillusionerad över ett förhållande som till sist gick upp i rök.

Weeping Willows med So it´s over.

Våren -01.

Nere och uppe igen efter några tuffa privata år med många bedövande kvällar på krogen men med en betydligt nyktrare syn på mitt 90-tal. Dryga 30. Om inte tillfreds så i alla fall krasst inställd på ett liv som singel och utan barn.

Håkan Hellström med Känn ingen sorg för mig Göteborg.

Våren -02.

En oplanerad after training en vacker fredag i mitten av april ger mig något att  likna vid de oväntade och osannolika möten man ser på film. Kärlek vid första ögonkastet skulle många kalla det. Början på det liv jag lever idag står det i min bok.

Lars Winnerbäck med Jag vill gå hem med dig.

Våren -04.

Saker händer snabbt från tankar om ett evigt liv som singel till ett evigt liv tillsammans med någon annan. Det tog två månader att flytta ihop, tre månader att byta lägenhet, ett år innan inflyttning i första huset och arton månader innan hemliga planer om att bli äkta makar började smidas.

1 maj gick färden över Atlanten till New York City och ett byte av ringar uppe i Empire State Building dagen efter. Förlovningsannons hemma i Sverige samma dag.

En vecka senare flyg via Detroit till den fullkomligt galna staden Las Vegas och inkvartering i pyramiden på Luxor. Bisarr promenad den 11 maj längs hela strippen, via mer tveksamma kvarter vidare till downtown Las Vegas och rådhuset för en marriage licence för staten Nevada.

12 maj. Upphämtade på Luxor av Michael Canete. En allt-i-allo som kör ut i öknen till de rödsprängda klipporna i The valley of fire, riggar upp videokamera, fotograferar, ordnar med musiken, serverar tårta och champagne. Vi åker ifrån öknen som herr och fru Kjellberg. Vi gör det ganska rejält fyllda av champagne. Middag på Luxor och en cigarr som vi delar på vid poolen när mörkret kommit. Bröllopsannons hemma i Sverige samma dag.

Det här var innan Facebook. Kontakten och gratulationer kom istället på den resedagbok vi hade för vår månadslånga resa som efter Las Vegas avslutades med 2 veckors bilfärd genom Californien.

Ulf Lundell med Kärleken förde oss samman.

6001709826_51539671f3_z

Våren -05 kommer Nora och hösten -07 Milla. Senvintern -08 bryter vi upp från 5 års renoveringar av det första huset och flyttar dit vi bor idag.

12 år sedan den där kvällen på krogen i Borås, 10 år sedan vi blåste alla på ett bröllop i öknen utanför Las Vegas och 9 år som föräldrar. Det är en avlägsen tid på många vis och ändå har det varit en resa som har rullat upp ett liv som innehållit så mycket mer än vad jag i min vildaste fantasi på ett realistiskt sätt hade kunnat föreställa mig där på balkongen 1998 eller i mitt liv som singel 2001.

På måndag är det 10 år sedan The Valley of fire. I helgen firar vi detta i familjen.

Två barn som börjar bli stora och mer självständiga och egensinniga hela tiden.

En man och hans fru som synkade från första stund våren 2001 och därefter har byggt ett liv tillsammans.

Det låter enkelt och självklart. Så har det som sagt varit i många avseenden även om det givetvis har funnit stunder, dagar och perioder under de här åren när det inte varit precis så självklart i vardagen. Även om det är två personer som synkade direkt så är vi två individer som på många vis är plus och minus vilket inte alltid ger en självklar och spikrak väg rakt fram.

Men de stora tankarna och färdriktningen har det aldrig varit några tveksamheter kring. Någonstans är det så som Ulf Lundell sjöng vid vår vigsel i Nevadas öken:

En man, en kvinna
Har sin egen värld
För sällskap och för stöd
Och för glädjen att vara här

Ta min hand så följer vi vägen
Genom regn och sol är jag din
Vi tar med oss den gyllene regeln
Och förs fram av en viskande vind

Idag och imorgon firar vi måndagens officiella bröllopsdag och minns säkert tillbaka en stund. Sedan gör vi vad vi kan för att både vardagar och andra dagar även framöver får ett minst lika stort innehåll och värde som alla de dagar vi redan levt tillsammans.

Genom regn och sol.

Eller som Roland i Torsk på Tallin så vist uttryckte det: Efter regn kommer solsken.

Mer än tolv år tillsammans varav tio som gifta och nio som föräldrar. Tack Katrin för att du orkar med alla mina avarter till beteende och grattis till mig som får äran att leva med dina dito  icon_smiley  hjärta hjärta hjärta

 

 

 

 

Drömmar måste uppfyllas och fyllas på

En dröm kan vara hur stor eller liten som helst. Det är inte omfattningen på en dröm som är det viktigaste. Det är att drömmarna finns där som är viktigt.

Att hålla drömmen vid liv och förverkliga den är något som driver oss som människor framåt.

Ofta är det själva drömmen och resan fram till dess förverkligande som är det avgörande. När drömmen är nådd och verkligheten knackar en på axeln är drömmen oftast inte så euforisk som den framstod on the road.

Vad som är en dröm är som ni säkert vet högst personlig och är väldigt mycket beroende på omständigheter, förutsättningar och timing. Drömmar och drivkraft kan försätta berg men drömmar utan drivkraft kan istället få motsatt effekt och vara direkt negativ.

Att drömma och egentligen ha makten i sina egna händer att förverkliga det hela men ändå inte lyckas blir en tärande faktor.

När John Wayne med cowboys i vilda västern, Mallorca om våren och Evert Taubes Pampas under en större del av en människas livstid blir drömmar att en gång få uppleva, som ständigt återkommer, men som aldrig blir mer än just drömmar trots faktiska förutsättningar att i alla fall förverkliga en del av det hela, så bidrar det till en ofrånkomlig nedåtgående personlig spiral där bitterheten ta överhand och tillsammans med andra negativa delar i livet måste dövas och tryckas undan.

Drömmar som inte förverkligas är en sak. Betänk då ett liv utan några uttalade drömmar att uppnå. Ett liv som aldrig tar ett rejält frivarv utanför vardagen och där en självömkan och en bitterhet över livet i allmänhet är det enda som finns kvar. Kanske finns det drömmar även där men det är drömmar som inte ens i den minsta variant någonsin kommer fram.

Självklart finns det för de flesta av oss en begränsning på ena eller andra viset som omöjliggör att uppfylla vilken dröm som helst. Men jag tror kanske att det handlar om ett visst mått av mod för att nå dit. Det handlar också till viss del om den där turen och timingen och kanske även om att våga försaka något annat för att nå till drömmen.

Kanske är det också så att vi har fått bilden av vad en dröm är om bakfoten och att det hindrar oss ifrån att uppleva dom verkliga drömmarna. Kanske är inte ett hus under ständig renovering, med lån på banken, och den nya fräscha bilen det som är drömmen.

Att gå ifrån att ända sedan liten ha haft både drömmar i vardagen och enorma drömmar att uppleva i livet till att under ett par decennier med råge lyckats uppfylla det mesta av detta är på alla sätt en ynnest.

Det är lätt att bli hemmablind när det blir på det viset och veta vad som ska vara drömmarna som kommer till när allt det där man trodde var ouppnåeligt har uppnåtts.

Det blir sällan så mäktigt och makalöst som när man når till någon av sina drömmar för första gången. Det är då man behöver hitta nya drömmar att få uppleva för första gången.

Det är då man kan skänka en tanke till alla som sällan eller aldrig kommer i närheten av sina drömmar.

Det är då jag kan fundera över hur det var att drömma om John Wayne och cowboys i vilda västern, Mallorca om våren och Evert Taubes Pampas under så många år av livet utan att ha förmågan och drivkraften att hantera sitt liv och förverkliga dessa.

Att fastna i ett liv utan att lyckas uppnå sina drömmar kan  lätt tippa över i bitterhetens och inskränkthetens beskhet. Det kan gå snabbare än man någonsin tror.

Den soliga sommaren med färg, avsaknad av ångest och sekteristisk campingkänsla

Det är ett bra tag sedan jag bloggade något här.

Det har helt enkelt inte funnits så många tankar i mitt huvud som har passat in just på denna bloggen och istället är det numera min löparblogg som är den mest uppdaterade av de tre som ändå är igång.

2013 är drygt sju månader in på året ett mycket bra år. Det är med en känsla av ordning, reda och lugn på ett helt annat vis än vad jag känner varit vardagen tidigare. Barnen är större och även om man kan få höra klyschan om “små barn, små problem – stora barn, stora bekymmer” så är livet som pappa till en snart 6-årig och en drygt 8 år gammal tjej oändligt mycket enklare än bara något år tillbaka.

Om en vecka är  deras sommarlov och det innebär att båda barnen ska vara på samma ställe igen. Dagis är något vi stämplat ut ifrån för gott och skolvärlden och samma fritids är det som gäller för båda tjejerna. Logistiken blir betydligt mycket smidigare än vad den har varit.

I vårt hus har det varit ett halvår av upprustning som passerat. Köket uppgraderades med nya vitvaror och viss komplettering av inredning, uppvärmningen har effektiviserats rejält, ny varmvattenberedare finns på plats i den uppgraderade tvättstugan, vårt uteförråd har fått nytt tak, källaren har blivit iordningställd från förråd till helt okej och inte minst har vi över sommaren målat om varenda kvadratcentimeter av huset utvändigt.

Över sommaren har vi varit mest hemma omkring och gjort kortare turer. Midsommar på camping i Gränna och en husbilsvecka, som pga en klantig uthyrare frös inne, blev istället fyra dagar i Skåne och Halland på vandrarhem/camping/hotell.

Det jag kan konstatera om campingplatser i Sverige är att de besannar de flesta av alla mina fördomar. I jämförelse med alla de campingplatser vi besökte i Nya Zeeland och i USA förra året så har svenska campingplatser en märklig stämning och något som jag inte kan sätta fingret på och beskriva i ord. En känsla av en sekt är det närmsta jag kommer. Men det är förmodligen jag som är på fel plats bara. Konstigt att det inte känns lika fel i andra länder…

Idag har varit den första arbetsdagen efter fyra veckors ledighet och den ångest som nästan alltid kommer med detta har nästan helt uteblivit i år. Om det beror på den grymt fina månaden av ledighet eller bara på att jag har ett bra jobb är oklart…

Dessutom är det så att jag har en del att se framemot även de kommande månaderna. Först en weekend till Köpenhamn med mina fem bröder i slutet av månaden och sedan Cypern med familjen i mitten av september bara för att nämna några saker.

I vanliga fall brukar jag tycka att sommaren är en ångestfylld tillställning där allt ska hinnas med på alldeles för få dagar, men det här året bevisar motsatsen. Det är sällan, eller kanske aldrig, som jag har känt mig lika avslappnad när sista sommarmånaden har påbörjats och den tid på året, september månad med klart väder och hög luft, som jag normalt sett ser fram emot närmar sig.

 

 

Och så var hon plötsligt 8 år

På jakt efter den tid som flytt.

Kanske inte riktigt så, men visst är det väl märkligt hur det bara säger svisch och så är det lilla barnet helt plötsligt en stor tjej på 8 år som i rasande takt är på väg mot andra klass.

När hon var 6 år brukade hon ofta undra varför dagarna gick så fort. Det undrar hon inte längre, men att tiden går fort är ett faktum och det märks inte minst om man stannar upp och reflekterar över det hela.

Det har nog alltid funnits en viss friktion i vår relation. I grunden beror det nog på att vi på många sätt och vis är ganska lika i hur vi tar oss an saker och ting. En likhet som inte alltid har varit till fördel och där jag i många fall haft för dåligt tålamod och tyckt saker istället för att, som jag brukar, vara lite cool och kolla in läget innan jag agerar. Resultatet har istället blivit en gnistbildning.

Nu tycker jag att det är en fantastisk skillnad med några års perspektiv, men likheten blir nog mer och mer påtaglig på många sätt och vis. Hon har exempelvis börjat att skratta åt vissa av mina skämt som en del andra i familjen tycker är torra och riktigt dåliga. Bara det är en likhet att bevara.

Hon är smart och intelligent på ett sätt som imponerar. Frågor och funderingar finns hela tiden och det hon inte får svar på av oss tar hon reda på via nätet. Tänk om man själv haft internet som liten!

image

Instagram, YouTube och en hel del andra sidor kan hon på sina fem fingrar. Spotify-kontot hon delar med sin syster likaså. Min fundering nu är när hon ska få sin egen domän, som finns reserverad, och börja blogga precis som sin pappa?

 

 

2012 – en personlig sammanfattning av ett unikt år

Ännu ett år som gått.

Ett år som är unikt precis som alla andra år.

Men just 2012 har det ovanligt unika i sig att det innehåller en lång ledighet och den resa som tog hela familjen runt jorden under 11 oförglömliga veckor i februari, mars och april.

Allt detta avhandlades på vår reseblogg Lost in Paradise före och under resan. Efter resan sammanställde vi en bok om våra erfarenheter varvat med delar från bloggen. Om detta gjorde bland annat Borås Tidning ett reportage i augusti.

2012 är också året när det passerade 10 år för några milstolpar i livet.

I januari var det 10 år sedan min pappa dog med allt vad det då innebar, vad som hade varit innan dess och de år som gått sedan denna dag. Om detta bloggade jag på nyårsdagen 2012: Till min pappa – tio år senare.

I mitten av april, den 19 april närmare bestämt, var det 10 år sedan jag träffade Katrin för första gången och mitt liv tog den 180-graderssväng som jag fortfarande lever så gott i.

Strax innan vi drog iväg på vår resa blev min mamma sjuk och ovissheten då var absolut ingen ultimat uppladdning för en så lång frånvaro från Sverige. Allt detta har senare under året landat i en visshet och något som utifrån omständigheterna har fått en bra lösning.

Vi kom hem igen lagom till försommaren i Sverige. Att det sedan aldrig blev någon riktig sommar 2012 är en annan sak.

Under hela vår resa hade jag hållit igång och sprungit i alla länder och på mer eller mindre makalösa rundor. Jag fortsatte givetvis att springa när vi kom hem, men redan i mitten av maj blev jag sjuk. Först inte så allvarligt, trodde både jag och läkaren, men det visade sig sedan ha utvecklat sig till en lunginflammation som bokstavligt tog ner mig på jorden igen.

Återkomsten till en kondition värd namnet kändes i mitten av juli som avlägsen, men det tog sig snabbare än vad jag trodde och väl framme i slutet av augusti kändes det riktigt bra igen. I det som blev årets stora mål, Kretsloppet i Borås i mitten av september, sprang jag mig under mitt optimistiska mål på 48 minuter.

Barnen blir större, mer självständiga och på många sätt “enklare”.

N är mitt inne i första klass och fortsätter imponera med att lära sig saker på ett vis som är helt galet ibland. Hennes klurighet kommer snart att slå mig på fingrarna i olika diskussioner.

M har en termin kvar tills det är dags för förskoleklass på den riktiga skolan för henne. Hon är den luriga tjejen som lär sig saker utan att vi märker det och som har utvecklat sig själv till en sofistikerad retsticka vilket inte minst hennes storasyster får leva med.

Trots allt annat som har hänt så är det vår resa som ständigt återkommer i tankarna och som är det som signerar 2012 för mig.

Denna resa är givetvis ren lyx att ens kunna genomföra. Det är också en lyx att kunna vara tillsammans med sin familj så länge, varje dag, vecka ut och vecka in utan stress och press med måsten samtidigt som man ändå vet att det finns en fast punkt i tillvaron att återvända till. Lyxen är också att det skapar ett perspektiv på tillvaron som vidgar vyer och skapar möjligheter i det stora och det lilla i livet.

En blick in i 2013 säger att det blir ett par skidveckor i Sälen/Idre, en ny resa tillsammans med mina fem bröder till Berlin i slutet av sommaren och kanske, kanske en ny långresa i kortare format i slutet av året. Till det kommer allt annat som bara händer i vardagen med glädje och sorg antingen man vill eller inte.

Vi kommer att fortsätta leva vårt liv med Bollebygd och vårt hus som en bas på perfekt plats för vår tid i livet just nu.

Jag kommer att fortsätta springa med ett mål att klara Göteborgsvarvet på en anständig nivå i maj månad. Just nu är motivationen sisådär, men den kommer nog tillbaka tillsammans med ljuset.

Även om det inte finns en spännande lång resa bara en månad in i framtiden, som det gjorde för ett år sedan vid den här tiden, så känns det ändå som att det är ett bra år som snart kommer.

—–

Tidigare har jag sammanfattat musiken i mitt liv 2012.

19 April 2002

Här kommer våren. Det har jag lärt mig.Det blir rätt ensamt bland alla löven […]

Jag vill bara gå hem med dig genom vårens första rodnande natt […]

Du är den enda. Du är den bästa. Som jag har längtat. Som jag har väntat […]

Jag vill bara gå hem med dig innan eftertänksamheten har passerat hela natten.

I vanmaktens tidevarv

Så här kunde det kännas ibland en gång i tiden i mitten av 90-talet:

Faller ner i lös sand och känner så väl igen känslan av att vara inne på fel spår utan att ha förmågan att styra bort därifrån.

Det är en vandring på en jämn, men ack så förrädisk nivå som pågår.

En vandring utan berg och dalar.

En vandring i ett anpassat och låst tillstånd där möjligheter blir till problem och de problem som uppstår hanteras istället för möjligheterna.

Det är en vandring som mer liknar en betraktelse från ovan där det mesta är självklart och vad som ska ske egentligen inte borde vara ett problem.

Men står likt förbannat återigen där i den lösa sanden.

När döden knackar på dörren

Det där med livet och döden är närvarande hela tiden, men det är det på så olika sätt både sett till sammanhang och stunder i livet.

När jag var liten var jag rädd för att dö. Jag funderade då också ofta på hur mycket bättre det skulle bli om min pappa dog och med det tog bort allt det som gjorde så ont i livet alldeles för ofta.

Annars var döden ganska långt borta när jag var liten. Min morfar och min farfar dog när jag var liten men annars var döden aldrig konkret närvarande och det var inget man pratade om i vår familj mer än någon annan.

Jag har inte heller levt mitt liv på fingertoppen av handen och på det viset snuddat vid min egen död. Det närmaste den saken var nog redan när jag föddes…

Under tonår och alla år fram till 35 var döden inte något som jag funderade speciellt mycket på. Men som för så många andra så gav livet också tankar om döden. När barnen kommer så kommer också perspektiven och den eventuella odödlighet som man innehar före detta övergår till en stark närvarande känsla om hur skört det kan vara och den tunna linjen mellan liv och död, lycka och olycka.

Känslor inför döden är inget som någon annan kan tala om för dig vad du ska känna och själv vet man inte hur reaktionen gestaltar sig förrän man står där och ser den i vitögat. Under ett par tre år i mitten av 00-talet var det en berg- och dalbana mellan liv och död i mitt liv. Min brors barn dog innan han ens fick se ljuset i världen. Min första dotter föddes. En av mina bästa vänner gick alldeles för ung bort i cancer. Min andra dotter föddes och min mormor dog kort efter detta.

Givetvis är glädjen över mina två döttrar det som överskuggar allt och utan deras närvaro skulle jag leva ett fattigare liv. Men den starka påverkan som även döden utgjorde under de här åren har, även om det är en del av livet, påverkat mig i så många tankar och funderingar.

Perspektiv förändras av glädje men även av sorg. Perspektiv kan flyttas i från att själv ömka sig över något som egentligen är trivialt till någon verkligen borde gräva ner sig.

Även om var och en får hantera döden i dess olika delar på det sätt man själv vill så är det också fantastiskt att i all den svärta som det alldeles säkert handlar om att personen befinner sig i ändå vara den som tröstar när det egentligen borde vara tvärtom. Att lyckas se så ljust på något som håller på att bryta ner och göra slut på det liv vi känner är tårfyllt, makalöst och beundransvärt.

En annorlunda semester startar

I normala fall är dagen när sommarsemestern börjar en av årets höjdpunkter och visst är det skönt den här dagen även i år. Men efter den långa resan under våren och hemkomsten för ett par månader sedan så blir det en annorlunda sommarsemester både rent praktiskt och i hur känslan inför den är. Att jag dessutom har haft den ovanliga ovanan att sedan hemkomsten varit sjukskriven i 3 veckor gör det ännu mer märkligt.

Tre veckors ledighet, varav de två första ensam med barnen, är vad det blir sommaren 2012. Inga konstigheter med det egentligen. I första hand handlar det faktiskt om att låta barnen vara fria från dagis och fritids så många veckor som möjligt.

De senaste åren har jag haft en bra disciplin och kunnat lämna jobbet kvar där under min ledighet. I år blir det lite annorlunda då jag i alla fall delvis kommer att lösa vissa nödvändiga saker och även gå in på ett möte mitt i ledigheten. Det känns faktiskt inte så farligt just det här året.

Samtidigt så är det just en annorlunda ledighet och det där med att koppla bort jobbet så mycket som möjligt är en nödvändighet för alla även om vissa inte riktigt förstår sitt eget bästa på den punkten. Men min beskärda del av den avkopplingen fick jag under 11 veckor under våren då mina kollegor såg till att lösa uppgiften utan att jag blev inkopplad mer än i något undantagsfall.

Vad som kommer att ske under tre snabba veckor får vi se. Fullt naturligt inga stora planer.

Det här med att skriva personligt på sin blogg

Det finns ett antal olika anledningar till att jag bloggar. Det hela började med att jag skrev för att uttrycka åsikter i olika aktuella frågor i den aktuella samhällsdebatten och har sedan utvecklats och utvidgats till instick av betydligt mer personlig karaktär samlat på den här bloggen.

Varför skriver jag då som jag gör emellanåt? Vad är orsaken till att det som kan ses som ganska personligt ska ut och sväva till allas beskådan?

Till att börja med så var det absolut ingen självklarhet att göra det. Jag hade under ganska många år sporadiskt skrivit ner ord, rader och stycken i anteckningsböcker som legat i min sängbordslåda. Det handlade om att bearbeta och ta hand om de tankar som kommit upp. Det var inte på långa vägar allt av det som var speciellt personligt, men en del av det var av djupaste slag.

När jag sedan väl började treva mig fram med personliga texter så kändes det lite som om jag gick på minerad mark. Att skriva om sig själv enbart är en sak. Då är det ingen annan än jag själv som det på något vis är saker som kommer fram i ljuset. Sedan är det så att det går inte att skriva om sig själv utan att även andra personer runt omkring kommer med.

Den person som överlägset mest har varit en del av mina personliga texter är min pappa som dog 2002. Någonstans har han varit grunden till väldigt mycket, nästan helt, av alla de tankar jag har haft och som sedan successivt har omvandlats till bloggtexter. Anledningen till varför det är så kan var och en förstå genom att läsa texterna. Att skriva om det har för mig varit en form av terapi som i många stycken har kunnat avsluta funderingar och fått mig att gå vidare.

På samma vis är det med vissa andra texter där andra än min döda pappa har varit huvudfokus. Men när jag skriver om andra, som fortfarande finns omkring mig, och som själva kan läsa vad jag skriver så blir det betydligt mer komplicerat.

För mig handlar det om att det är min historia, så som jag upplevt olika saker, som är det jag skriver om. När andra personer då finns med i min historia så är det inte alls säkert att det i alla stycken stämmer överens med deras bild av hur det en gång var.

Den respons jag har fått på vad jag skriver har oftast varit positiv. Men jag vet att det finns dom som inte säger det rent ut men som tycker att jag i vissa avseenden har skrivit om andra personer på ett sätt som känns obekvämt. Så är det med all säkerhet, men återigen så handlar det om min version och min upplevelse.

Var och en har ansvar för sig själv och att försöka ta upp det som på ena eller andra sättet känns problematiskt i livet till ytan. Man kan prata om det, om det är en väg framåt, och man kan välja att göra som jag ibland gör.

I valet mellan att fortsätta vara tyst om saker som andra valde att tysta ner, eller i alla fall undvek att prata om eller på annat vis agerade passivt kring, så har mitt val blivit att berätta min personliga version av det så här.

Och tro mig, om det hade handlat om att verkligen säga hela den sanning som är min bild av vad som hänt i mitt liv så skulle det bli mer brutala beskrivningar av vissa personer än vad jag någon gång varit i närheten av. Men det har aldrig varit syftet med det hela och kommer så inte heller att vara i framtiden.

När tiden är inne så dyker det upp en text här som i många fall har legat och grott ganska länge. Vissa texter har växt fram under många månader och andra kommer på en kvart. Inget skrivs i affekt.

Så ser mina tankar om att skriva personligt ut.

Jag har funderingar på att skriva en ganska stor personlig berättelse framöver om någon som i allra högsta grad varit och är en del av mitt liv. Vi får se om det blir verklighet eller om det rinner ut i sanden. Det är ett projekt betydligt större än ett enskilt blogginlägg.