Att förstå men inte lyckas förmå

Tidens gång börjar, om inte skrämma mig, så i alla fall göra mig mer vaksam över konsekvenserna av den.

Kanske är det en vanlig enkel 40-årskris som trots allt visar sitt ansikte.

Kanske är det en signal om att fortsätta förverkliga sig själv för att inte ge utrymme att få en olustig känsla i maggropen som säger att jag är rädd att inte ha gjort det jag vill göra.

Möjligen är det en reaktion på allt som hände för ett par år sedan.

När det är 22 år sedan jag slutade skolan och började arbeta, 20 år sedan jag på stapplande ben flyttade hemifrån till min första stolta lägenhet, 8 år sedan jag träffade min fru, 6 år sedan vi gifte oss och 5 år sedan vår första barn föddes så inser man att tiden väntar inte på dig.

Det gäller att hänga med i takten och faktiskt göra det som man vill och det man brinner för. Det är lätt att säga. Det är svårare att översätta i praktik alla gånger. Särskilt inte om spontaniteten aldrig har varit ens mest förtrogna vän utan något man måste öva på att vara.

Samtidigt som det gäller att hänga med så måste man även försöka att inte hamna i ett läge där livet levs i framtiden och där man glömmer bort det som är nu. Då blir det ännu svårare.

Det är lätt att låta smart och inbilla sig själv och andra att man vet och förstår varför, hur och vad man ska göra.

Det är svårare att förmå sig själv att leva efter sina egna ideal och, i grunden ärligt menade, fina ord och se till att utveckla sin vardag och sina drömmar så som munnen säger och bokstäverna på skärmen förmedlar.

Andra bloggar om: livet, döden, medelåldern, tro, hopp, kärlek, drömmar, mål, Intressant.se