Urvattnade blodsband
Det har alltid funnits. Ett osynligt avstånd mellan oss. Det finns band
som för den oinvigde kan tyckas helt normala. Men det finns saker redan
i ditt bagage som hade lagt grunden för det tragiska och låsta liv utan självförtroende och egen drivkraft.
Du och jag, vi har aldrig kunnat prata med varandra. Visst pratar vi. Men vi klappar på ytan och rispar inte ens i något av värde som skulle kunna fördjupa och öppna upp möjligheter till ett mindre avstånd.
Ditt bagage var inte något som hade behövt bli ett hinder. Men nu blev det, i fel kombination, total kortslutning och ett liv i en beroendeställning som påverkade precis allt. Ett eget självständigt liv. En sund relation mellan oss. Förmågan att ta ställning. Precis allt.
Det sorgliga är att detta inte är något som kan repareras. Den där ytan ser hyfsat välartad ut. Men under ytan finns inte något av det som borde finnas där. Inte då. Inte nu.
Blod är tjockare än vatten. Men blod som redan från början, och under en lång lång tid, har spätts ut med vatten blir inte till de band som borde ha funnits.
Det fanns en tid för länge sen när inte ens ytan var som en illusion av något normalt. Att detta har förändrats är jag glad över. Det är bra för mina barn. Men mer än så kommer det sorgligt nog aldrig att bli.