Halvåret från helvetet

Två månader sedan stroken på söndag. Jag har delat med mig om mycket sedan dess. Men jag har aldrig berättat om hur jag upplevde den dagen. Efter en helg från helvetet efter första cellgiftsbehandlingen där jag tillbringade mer tid på toaletten än utanför så vaknade jag ganska tidigt på måndagsmorgonen men låg kvar en stund innan jag skulle gå upp. Sätter ner båda fötterna på höger sida av sängen för att resa mig upp på samma sätt om jag slltid gör. Men benen bär mig inte. Istället ramlar jag utan kontroll framåt rakt in i dom långa gardinerna vid sidan om fönstret och landar rakt i parketten. Jag försöker att resa mig men det går inte. Jag kommer inte ens upp på knä. Jag hör ytterdörren stängas. Min fru kommer in. Jag ropar och hon kommer in till mig. Men inte ens med hennes hjälp kan jag ta mig upp. Hon ringer istället 112. Dom skickar en ambulans. Dwt är en lång väntan där på golvet. Ambulanspersonalen får lyfta upp mig på sängen först innan dom flyttar mig till britsen bär mig ut till ambulansen och kör till akuten på Borås Lasarett. Där gör dom en massa kontroller och konstaterar att jag är svag i vänster sida. En röntgen visar att jag har blödningar i huvudet. Det innebär att jag ska vidare till Sahlgrenska i Göteborg för operation. Dagens andra ambulansfärd. Det är samma personal som kör mig även nu. dom började sin dag med att hämta mig i Bollebygd och avslutar dagen med att köra mig till Sahlgrenska. Direkt till operation och sedan minns jag inget förrän jag ligger i en säng där dom kontrollerar ytterligare saker. Efter någon timme framkommer det att jag har proppar öven i vänster ben. Det bytyder ytterligare en operation. Här minns jag när dom äter söver mig. Operationen sker via samma ingång i vänster ljumske som användes vid första operationen. När jag vaknat efter detta är det enda jag vill att ringa till Katrin. Eftersom jag inte har min egen telefon ligger jag och försöker komma ihåg hennes nummer så att jag kan låna en telefon och ringa henne. Det tar stund men när jag kommit ihåg det ringer jag henne. Sedan uppfattar jag att jag ska tillbaka till Borås igen. Men det visar sig inte stämma. Det är på Sahlgrenska jag blir kvar i flera veckor framåt. Efter att ha läst lite i min jurnal har jag hittat lite svar på vad som hände. Cellgiftsbehandlingen slog helt ut mitt immunförsvar. Mina vita blodkroppar har helt utslagna till och med mer än vad som borde varit fallet. Det innebär att den infektion jag fick som inte visade sig i form feber förrän på måndagen hade fritt fram i min kropp. Det konstaterades också att jag hade en blodförgiftning vilket givetvis får helt omöjligt att försvara sig emot. Vörför jag fick den har inte klarlagt och det finns inte heller något som säger att den är en orsak till stroken. Det positiva är att mina värden får tumörmörkörer nu är normala igen. Dom har sakta gått tillbaka hela tiden sedan behandlingen i början på december. Detta innebär att det inte är aktuellt med någon mer behandling just nu. Man kommer bara att bevaka värdena med provtagning verannan vecka. Skönt på ett vis samtidigt som när som helst kan landa i höjda värden och behandling. Positivt är också att vikten håller på att rätta till sig. 61,5 idag.

Jag har en vänsterhand som än inte velat vara med. Nu kan lösningen på detta bli att jag kommer få botox i musklerna för att blockera dom signaler från hjärnan som just nu bara skickar att ut fingrarna ska knyta sig.

Breaking news! Idag har jag gått 6 meter med ett gåbord. Förvisso med extra stabilitet i vänster ben i form av en skena. Men jag flyttade i alla fall båda fötterna framåt 6 meter och det har jag inte gjort sedan Luciadagen 2020. Om 18 timmar åker jag hem på permission över helgen. Det ska bli underbart.

På den 68:e dagen efter hemkomsten från sjukhuset har jag idag tagit bort det sista hemtjänstbesöket. Morgonbesöket som varit kvar för hjälp med stödstrumpa på vänster ben (behöver inte stödstrumpa längre) och för att sätta på axelartrosen. Min fru sätter på den innan hon åker till jobbet.