Mitt emellan ålderdom och ungdom

Den 7 juli är snart här och jag fyller år ännu en gång.

Det är fyrtionde gången som jag gör det. Ytterligare ett decennium i livet har passerat.

När jag fyllde tretti satt jag där som singel och tyckte att den 7 juli 2000 var en rätt miserabel dag. De 10 år som har gått sedan dess har handlat om en positiv resa in i äktenskap, föräldraskap och ett gott familjeliv utan några egentliga problem av allvarligare art. Det är snarast så att jag idag tar allt som i grunden är positivt alldeles för mycket för givet och kanske glömmer bort det goda livet.

Vissa säger att det handlar om att gå in i medelåldern. Jag tycker att det är en aning obekväma ord och föredrar istället att beskriva det som Lundell gör:

Förti är din ungdoms ålderdom
Femti är din ålderdoms ungdom

Oavsett vad man väljer att kalla det så är det de facto så att jag fyller 40 år om någon vecka. Det är en märklig känsla som har smugit sig på. Givetvis är det lätt att konstatera att man inte är tjugo längre och detta vill jag inte heller vara.

Faktum är att jag trivs väldigt väl med mitt liv i den ålder jag nu befinner mig i alldeles oavsett vad passet säger att jag fyller. Att jag sedan hade önskat att mina vadmuskler klarade en lite kraftigare ansträngning än några kilometers lätt jogg är en annan sak. [edit 100704: den senaste veckan fungerar vaderna smärtfritt… :)]

Att gå över gränser som är symboliska, mer än att de är avgörande rent praktiskt, är ändå svårt att förhålla sig till. För även om jag personligen inte kommer att känna mig så mycket äldre den 7 juli jämfört med dagen innan så är jag ändå 40 år gammal och man jämförs fortfarande mycket mer emot sin ålder än vad vi borde göra. Jag gör det själv och jag räknar med att andra inte är speciellt mycket bättre.

Det jag kan konstatera är att tiden går fort. Det är 22 år sedan jag började jobba efter skolan. Då var min första nära arbetskamrat 40 år och jag tyckte att han var ganska gammal då. För att vara ärlig tyckte jag att han var lite gubbig på den tiden. Det märkliga är att han har fortsatt att se lika gammal ut i mina ögon ända sedan dess och när han nu är 62 så ser han snarare yngre ut än vad åldern säger.

Nu är jag själv där i den åldern och om jag ser gubbig ut, vilket jag för övrigt inte ens kan tänka mig, är upp till andra att bedöma. Jag känner mig i alla fall inte så gammal som mina egna fördomar talade om till mig för mig att jag borde göra när jag för 20 år sedan betraktade en 40-åring som stod framför mig.

Under alla omständigheter handlar de kommande tio åren i livet om att gå ifrån ungdomens ålderdom till ålderdomens ungdom och ett liv med allt större barn som ska växa till tonåringar.

Livet mitt emellan ålderdom och ungdom är, om man tänker efter en stund, ganska angenämt att leva.