Stockholm i Mitt hjärta

Det var ett Stockholm som såg väldigt annorlunda ut än vad det gör idag drygt 20 år senare. Kanske till viss del på grund av mitt eget perspektiv på tillvaron då och nu, men mest just för att det är en annan stad idag.

Stureplan höll på att vakna och bli den centralpunkt som bara något år senare skulle vara något som vi dagligen hörde talas om i media. Sturegallerian var nyöppnad och Svampen utanför lyste fortfarande med sin frånvaro. Det som fanns i Sturegallerian då var något som sedan snabbt spred sig i området där omkring. 

Jag tillbringade under ett antal år, från 1989 och fram till nittiotalets mitt, veckor i stöten med jobb på Polishögskolan i Sörentorp och hotellvistelse på Anglais vid Humlegården runt hörnet från Stureplan.

Det var en tid som för mig, som knappt varit någonstans på egen hand vid den tiden mer än på ett par skolresor i Paris och London, en tid av nya möjligheter och perspektiv på annat än vad jag var van vid. Det var en tid som stärkte självförtroendet och självkänslan dramatiskt.

Att jag fick åka berodde på den chef jag fick direkt efter skolan och som direkt trodde på mig samtidigt som han, som en man av den gamla skolan, ställde enorma krav. Ibland fullkomligt orimliga och obegripliga men i det stora hela en skola som jag haft glädje av sedan dess.

Jobbet handlade om att vara med mitt företag, som var leverantör av polisens uniformer, och prova ut dessa på alla polisaspiranter som just börjat sin kurs för att 3-4 månader senare åka upp igen och lämna ut de färdiga plaggen. Chansen fick jag när lagerchefen på företaget blev sjuk i cancer och inte kunde åka med längre.

Jobbet skedde till en början tillsammans med några äldre erfarna män som varit med om detta i många år innan mig. Skräddaren var en vithårig man som hette Gunnar Axelsson och som vid den tiden var minst 70 år redan. Han styrde det hela med järnhand och talade om för de blivande poliserna både hur de såg ut och hur uniformen skulle sitta.

Det var oftast några intensiva timmars arbete som för det mesta avslutades vid tretiden. Vi åkte taxi mellan Polishögskolan och Anglais. Det enda jag gjorde på hotellet var att lämna min väska innan jag spenderade min tid mellan jobb och gemensam middag på kvällen på att utforska Stockholm i allmänhet och alla stans skivaffärer ui synnerhet.

Dessa guldgruvor av vinylbutiker fann jag genom att innan jag åkte upp minutiöst gå igenom Gula Sidorna för Stockholmsområdet och notera ner adress till var och en av de butiker som låg inom rimligt avstånd ifrån mitt hotell. Efter några av alla de veckor jag var däruppe visste jag sedan var jag skulle göra återbesök och vad som kunde undvikas.

Det är här många av alla mina Madonna-skivor, som fortfarande finns i min ägo, har köpts. 

Successivt kombinerades skivinköpen även med fler och fler klädinköp. Väskan var alltid fylld av nya kläder när jag kom hem. Den stora tidningsaffären med alla världens magasin som jag tror låg på Regeringsgatan var också ett kärt återseende varje gång.

En annan fantastisk förmån var att gå ut och gå runt i stan och äta på olika restauranger varje kväll. Sturehof en kväll, Berns Salonger en annan och en vanlig kvarterskrog den tredje. Det var verkligen besök på den tidens bästa restauranger och det var, några år senare med lite annat jobbsällskap än de rutinerade äldre herrarna, även ett antal sena kvällsbesök på mer suspekta ställen än de fina krogarna runt Stureplan.

Vid något tillfälle en höst, när vårt jobb drog över mer än en hel vecka, så stannade jag kvar över helgen alldeles själv och promenerade omkring i stan på ett annat sätt längs Strandvägen ut till Djugården och i stora delar av resten av Stockolm. Jag minns det än idag med bilder av Stockholm som i en video med Mauro Scocco där han går längs med vattnet och sparkar i höstlöven och tittar ut över Nybrokajen och Skeppsholmen. Den helgen var det jag som gick där ibland löven.

Mina återkommande besök i Stockholm var jobbresor på pappret men blev minst lika mycket veckor av personlig rekreation och möjligheter att odla en känsla och ett sätt att agera på som fortfarande är viktigt och närvarande både privat och i jobbet. 

Stockholm har växt och blivit samma tjugo år äldre som jag har blivit. Mycket har hänt och förändrats och mycket mer kommer att ske. Jag besöker inte stan lika ofta längre och när det sker är det oftast över dagen i jobbet, ett helt annat jobb än då, och de längre besöken är mer sällsynta.

Men jag längtar till den tid när jag och min fru kan ta oss dit själva igen, när barnen blivit lite större, och ägna dagar åt samma shoppingstråk, samma promenader och de goda middagarna på riktigt fina restauranger.

Kanske kunde vi även gå längs kajerna och sparka i höstlöven som i en Mauro Scocco-video.