Mymlan skriver om sin uppväxt och sitt livi relation till den som Julia Skott beskrivit i sin egen varudeklaration.

Skilda uppväxter och skilda världar beskrivet av två begåvade kvinnor.

Född och uppvuxen i sveriges
tekocentrum, Gällstad utanför Ulricehamn, eller rättare sagt i en by
som heter Torsbo som ligger utanför detta Gällstad som numera
förmodligen är mest välbekant för Lager 157. Numera boendes i Bollebygd
mellan Borås och Göteborg.

Den
röda tråd i mitt liv som löper från teko- och textilbranschen är att jag
i hela mitt yrkesverksamma liv, sedan 1988, har arbetet i olika företag
som tillverkar och levererar uniformer och specialdesignade kläder till
myndigheter och företag. Även om jag har pysslat med en rad olika
arbetsuppgifter (försäljning, administration, kundtjänst, etc) så har
ändå tonvikten under dessa 20 åren legat på lager/logistik och där jag
de senaste knappa 10 åren varit lagerchef. Sedan ett halvår har jag,
inom ramen för samma bransch, bytt bana och ansvarar numera för
IT/Logistik-samordning.

Mitt intresse för samhällsfrågor
och politik har också haft en röd tråd från början. Är man uppvuxen i
en bygd full av industrier av olika slag så är man, eller var i alla
fall på 70-talet, i mycket hög utsträckning arbetarklass och
socialdemokrat vare sig man vill eller inte. Detta gick säkert bra att
foga sig till, utan att ens ifrågasätta, så länge illusionen om det
oslagbara svenska folkhemmet satt inpräntat i bakhuvudet på människor.
Men när detta socialdemokratiskt byggda folkhem sakta men säkert
började krakelera, jag blev äldre och 70-tal förbyttes till 80-tal, så
gick det inte att låta bli att ifrågasätta olika punkter i detta bygge.

Mitt
enda politiska engagemang var någon gång 1984-1985 när jag under en
kortare period blev medlem i SSU där Anna Lindh då var ordförande.
Efter denna korta sejour har jag fortsatt att tycka och tänka om olika
frågor, utan att binda mig till något, och successivt glidit mer och
mer åt höger på den politiska skalan utan att ta steget fullt ut förrän
i valet 2006.

Det
är sannolikt så att jag rent tankemässigt skulle ha bytt politisk kant
betydligt tidigare, men några faktorer gjorde att så inte skedde. En av
dessa var att mitt arbetarklassursprung helt enkelt inte var förenligt
med att ens tänka tanken att rösta på ett borgerligt parti. Det var
Socialdemokraterna eller en stödröst till Vänsterpartiet som var
alternativet. En annan bidragande faktor var också de borgerliga
partiernas oförmåga att, när de väl fick chansen, regera landet på ett
stabilt sätt. Diskussionerna om Socialdemokraternas oförmågor var trots
detta ett ständigt upphov till heta diskussioner mellan mig och min
far, som var socialdemokrat i hela sitt liv, även om jag faktiskt tror
att även han började tveka de sista åren alldeles i börja av 2000-talet.

Jag
är inte heller idag bunden till något medlemskap i ett politiskt parti
eller annan intresseorganisation, men kategoriserar mig som ateistiskt
liberal…

Den största förändringen i mitt
sätt att förmedla vad jag tycker och tänker var när jag började blogga
i början av 2005. Det har inneburit en kanal att nå ut till flera med
sina tankar, och därmed låta de närmast sörjande slippa en del av allt
tyckande, även om de fortfarande får höra en hel del. En annan stor
förändring som kommit i spåren av bloggandet är att jag har lärt mig
att inte vara lika kategorisk utan att även kunna ta in andras åsikter
och bredda mitt perspektiv inom en rad olika frågor.

Andra
saker som tar mina tankar och min tid är familjen med fru och två
döttrar. Jag har aldrig varit en bokmal men har på senare tid lärt mig
att kunna koppla av tillräckligt även för att läsa böcker och inte bara
läsa tidningar och magasin av olika slag.

Jag
är inte heller i övrigt någon finkulturell person utan håller mig till
en bred musiksmak med Ulf Lundell som den störste av alla, ett film och
tv-intresse som de senaste åren hamnat i något av en vilande dvala och
ett allmänt sportintresse utan fanatik som innebär att jag gillar att
se de flesta idrotter utföras, dock utan min aktiva medverkan.

Avslutningsvis är det värt att påpeka att allt jag
skriver om på min blogg är mina personliga åsikter och har ingenting med
mitt arbete eller någon annan att göra. Det är oberoende åsikter utan
påverkan från något företag eller någon organisation.

Jag bloggar även om politik och samhälle på Signerat Kjellberg, på familjens reseblogg Lost in paradise och foton på mina döttrar på bloggen Nora & Milla.

SIGNERAT KJELLBERG @ MUSIC

SIGNERAT KJELLBERG @ ELSEWHERE

Continue reading →

Weeping Willows och So it's over.

Mina tankar återvänder till balkongen på åttonde våning på Skogshyddegatan i Borås.

Där
bodde jag 1996-2000. Först i illusionen av ett gott förhållande och
sedan i sorgen efter det oundvikliga uppbrottet våren 1998.

Det är just till denna vår och försommar som jag återvänder när jag nu lyssnar på den här och resten av låtarna på deras första album.

Med balkongdörren öppen bakom min rygg står jag där i den kyliga
försommarnatten blickandes ut över Rya åsar och Ryavallens tända
strålkastare lyssnandes till Weeping Willows sorgliga och melankoliska
texter.

Samtidigt drar jag sakta i mig den kalla luften för
att, om möjligt, frammana ett något större lugn i min svikna och
oroliga kropp som inte har förmågan att kunna slappna av och sova.

Om det var den
kalla luften jag drog i mig den där försommaren vet jag inte, men
faktum är att denna tid av personlig kamp blev vändpunkten och början
på ett självständigt och allt bättre liv som jag aldrig hade fått
möjligheten till på det viset utan att det gamla med ett smärtsamt
uppvaknande fick ett slut.

Jag tror inte att jag någonsin har levt ett år som har
inneburit så stora förändringar i min tillvaro. I alla fall inte ett
där det nästan enbart handlar om positiva förändringar.

När året
började gick jag och väntade på en anställningsintervju för ett jobb
som jag sökt i november 2007. Jag hade varit på samma ställe sedan 1994
och helt naturligt av och till känt att det var dags för någonting att
ske. Detta jobb fick jag inte och inget konstigt med det egentligen då
jag sannolikt inte hade tillräckliga kvalifikationer och sett i
backspegeln, både med vad som sedan skett för mig personligen och för
detta företag jag intervjuades på, så var det en jäkla tur att jag inte
hamnade där.

Det som sedan skedde under våren, från mitten på mars till slutet av maj, är både tur och timing in i minsta detalj.

Hemma
för semester veckan före påsk blir jag uppringd av min fd chef, nu på
ett konkurrerande nystartat företag, som vill träffa mig. Jag har haft
sporadisk kontakt med honom de senaste åren, sedan han lämnade vår
gemensamma arbetsplats, och nu tycker han att "det är dags att prata".

På
skärtorsdagen träffas vi. Jag får en ingående beskrivning av vilken
tjänst företaget ska tillsätta, ansvarig för Logistik och IT, och jag
ska fundera över påskhelgen om vad jag tror om detta. Det krävdes inte
speciellt mycket tankemöda för att konstatera att det handlade om en i
det närmaste skräddarsydd tjänst för mig, så kändes det i alla fall,
och detta meddelade jag dagen efter.

Den dryga vecka som
sedan förflyter innan vi får möjlighet att träffas igen, och då jag får
ett konkret erbjudande om tjänsten, blir extremt jobbig rent mentalt.
Det handlar om så många tankar om hur jag ska agera om jag får denna
konkreta fråga, vad vi ska göra med vårt boende som innebär ganska lång
pendling och att gå till sitt jobb varje dag och känna sig som om jag
redan har börjat att sluta där.

All med nytt jobb blir spikat den
3 april. Dagen efter meddelar jag min närmsta chef om beslutet och
sedan följer ytterligare en vecka innan det blir officiellt för alla på
företaget.

Under denna vecka hinner vi dessutom hitta ett nytt
hus, vinna budgivningen och besluta oss för att flytta oss halva
resvägen närmare Göteborg. Det jobbigaste med detta, då, var att vi
skulle lämna det hus som vi lagt ner 5 års renoveringsslit på. Nu känns
som ett ytterst moget beslut utan minsta ånger.

Nytt jobb på plats. Nytt hus var köpt. Dags att sälja befintligt hus!

Även
detta går som en dans. Vi kontaktar mäklare och får huset utannonserat
ytterligare en dryg vecka senare, den 18 april, med tanken att ha en
visning måndag 5 maj. Vi hinner inte mer än att få allt publicerat
innan ryktet på byn har gått och det finns ett intresserat par, boende
300 meter ifrån oss, som lägger ett bud vi direkt känner att vi nappar
på. Så mindre än en vecka efter annons är huset sålt utan visning!

Från
fråga om intresse av ett jobb till klart jobb, köp av nytt hus och
försäljning av gammalt på två månader. Sedan fortsätter allt att snurra
på i hundratio under våren, sommaren och hösten, med uppstart av nytt
jobb i mitten av maj, flytt i slutet av maj, barnen in på nytt dagis i
augusti, frun börjar nytt jobb i samma månad…

Även om det allra mesta har varit positiva saker så känns det så här vid årets slut som om det kanske har varit på gränsen.

Just därför känns det
som om 2009, i alla fall första delen av detta, behöver bli en tid där
många småsaker i vardagen behöver finjusteras och falla helt på plats
för att allt ska kännas så bra som det verkligen borde göra med tanke
på alla positiva saker som har hänt under detta 2008.

Ingen löften avges, men en ambition om ett något mindre kreativt kaos än den feta räkmacka som vi har surfat på 2008.

BB rum 19.

Lungavdelningen rum 14.

Två sjukhusrum på Borås Lasarett med några våningars
mellanrum. På det ena min nyfödda dotter och på det andra min mormor
som in i det sista envetet klamrar sig kvar.

Så såg det ut
i oktober förra året i samband med att vårt andra barn föddes. Min
mormor var den första att träffa vår dotter på dagen efter det att hon
föddes och jag tror att hon var glad över det även om vi aldrig pratade
om det.

Det har aldrig varit så i vår familj, och vår släkt,
att vi har pratat om känslor och talat om vad vi innerst inne tycker
och tänker om varandra och andra saker i vår närmsta närhet. I alla
fall inte direkt med den personen det berör. Kritik har generellt sett
varit lika mycket tabu som det har varit att utdela beröm. Undantagen
finns självklart där, men mer som lysande undantag.

Det har
handlat om att hålla god min och, på gott och ont, inte göra sig till
besvär. Man ska inte gnälla i onödan, samtidigt finns det en outtalad
förväntan att ändå få frågan, som man själv aldrig ställer, om hur det
egentligen står till på det lite djupare planet.

Jag är inte
speciellt mycket bättre på det här själv, och definitivt inte gentemot
de personer som man har formats av. Där blir det lite av devisen att
prata med bönder på bönders språk.

Trots ovanstående brister på
det känslomässiga planet så var min mormor under hela min uppväxt en
trygg punkt i tillvaron som jag hela tiden återkom till i princip varje
vecka fram till 25-årsåldern. De sista dryga tio åren blev det
betydligt glesare mellan kontakterna. Detta berodde mest på att jag
flyttade från det lilla samhället där hon levt i stort sett hela sitt
liv och där jag var bosatt fram till 1996.

Efter alla dessa dagar,
och nätter när jag sovit över hos henne, så kan jag ändå inte påminna
mig att vi vid något enda tillfälle pratade om mer än vardagliga
företeelser. Så fort det någonsin snuddade vid något djupare så
stannade det där.

Jag köpte hennes lilla hus sommaren 1994 och
sålde det igen 1996. Jag vet ärligt talat inte vad hon innerst inne
tyckte om vare sig att jag köpte det från henne eller att jag faktiskt
sålde det igen ganska kort därefter.

Jag är tacksam för vad min
mormor ändå gjorde för mig, något som jag givetvis aldrig talade om för
henne, men försöker samtidigt att själv agera i grunden annorlunda i
relationen med mina egna barn än vad hon, och mina föräldrar, lyckades
göra.

De ska få fortsätta att höra att jag älskar dom så länge
jag lever och jag hoppas innerligt att vår relation blir betydligt
djupare när det gäller det som ändå är högst grundläggande i livet.Det
handlar om att mina barn ska veta att de kan dela glädje och sorg och
tårar och skratt tillsammans med mig.

Det är ingenting fel med
att hjälpa andra människor på olika sätt genom praktisk handling,
tvärtom, men när det kommer till en konfliktsituation, i samband med
den aktiva hjälpen, så är jag alldeles övertygad om att förmågan att
kunna och våga resonera på ett djupare sätt är helt nödvändigt.

Några veckor senare dog
min mormor strax innan det att hon skulle fylla 82 år och jag skulle
nog, med nästan nio månaders perspektiv, vilja påstå att det var dags
för henne att vila lite i sin, vad jag skulle vilja kalla,
administrativa omsorg om alla andra.

Givetvis hade hon administrerat ut slutförandet av den broderade doptavla som hon förberett så långt hon kunde till vår nyfödda dotter.

Dottern blir 9 månader på fredag och har precis lärt sig att krypa på allvar.

Det är tre veckor kvar tills flyttlasset går från Aplared till Bollebygd och tre dagar senare lämnas vårt nuvarande hus över till de nya ägarna.

De sista utlovade listbitarna är på plats och flyttkartongerna
håller så sakteliga på att fyllas en efter en. I fredags eldades det
dessutom upp lite överblivet trämaterial som inte kom med i
containerfyllningen för någon vecka sedan, då när vi tömde huset på 13
kubikmeter skit!

Att vi flyttar är något som inte på något vis skulle kunnat ske på
annat vis. Det hade kanske gått att pendla till det nya jobbet en tid,
men till slut hade det oåterkalleligt varit nödvändigt att göra det som
sker nu. Det är för långt pendlingsavstånd, vi har ett hus och en
trädgård som kräver sin tid och vi har inte minst två barn som måste få
sin viktiga tid.

Trots ovanstående iskalla fakta så känns det ändå vemodigt
att lämna det hus som under de senaste fem åren slukat så mycket av
ledig tid för alla renoveringar som skett i rum efter rum och som nu
för stunden är helt färdigt.

Det andra som kan smärta en aning är själva läget. Inte Aplared som
samhälle, till det har vi egentligen inte någon relation, men just hur
vårt hus ligger med en fantastisk tomt, vid en liten sjö alldeles
intill skogen, och med några få grannar på alldeles lagom avstånd. Just
nu slår hela trädgården ut och det är egentligen den allra finaste
tiden som har inletts. Det är inget som på nytt kan köpas för pengar
hur enkelt eller billigt som helst. Hade jag haft pengar i överflöd
skulle det här huset fått bli vårt sommarhus!

Samtidigt som det känns så som jag beskriver det så vet jag
också att den dag vi väl har flyttat så är Aplared och Sjövägen 6 ännu
ett historiskt kort i mitt liv. Något som jag kommer att tänka tillbaka
på som de fem mycket positiva åren när jag gifte mig, bildade familj
och fick två fantastiska döttrar. Det finns andra kort som innehåller
betydligt mer svärta än just den här femårsperioden.

Igår eftermiddag fick du din vila efter en kamp som många inte hade orkat med så länge som du nu har gjort.

Det är nästan 9 år sedan som vi lärde känna varandra. Jag på mitt
första steg mot den yrkesroll jag har idag och du, en spinkig 19-åring,
som precis gått ut gymnasiet.

Rent kroppsligt genomgick du under de närmaste åren en förvandling
till en vältränad och grymt hälsomedveten kille. Det var gymmet som
gällde och det var "Gott Gräddat" med bara keso på till frukost och ris
med tonfisk till lunch på jobbet.

Bortsett från denna ytliga förändring, när du gick
från samma spinkiga yttre som jag hela tiden stoltserat med, så har det
hela tiden funnits en märklig kontakt mellan oss.

Inte så att vi är lika som personer på något vis, långt därifrån,
utan mer om en ömsesidig respekt och en underlig förmåga att alltid
förstå varandra utan att behöva uttrycka allt i ord, sådant som man
bara upplever med vissa personer i livet. Dessutom fanns det hela tiden
en vetskap om att kunna lita på varandra.

Efter den där kaotiska hösten 1998 fortsatte du att
jobba kvar som extraanställd fram till augusti 1999 då du istället fick
en fastanställning på annat håll. Även under den tid som följde
fortsatte vi att hålla kontakten, egentligen utan att jag vet varför.
När jag sedan blev ansvarig chef och det blev aktuellt för min första
anställning fanns det ett alldeles självskrivet namn.

Sedan dess, i februari 2000, har vi varit kollegor på jobbet i form
av chef och anställd med full respekt och öppenhet i alla lägen. Vi har
utanför jobbet varit kompisar och under en period haft grymt roligt på
diverse olika strapatser.

Jag har sett en ung kille växa in i vuxenlivet, men
någonstans strax före det att du fyllde 25 fanns det en tid när du till
synes var lite vilse i hur du ville leva ditt liv. Du ville gärna
fortsätta leva livet som om det vore en mix av tonårsliv och livet
strax efter 20.

Det fanns ett glapp mellan detta och det som förväntades av någon
som var mitt emellan 20 och 30 och du slog därför ifrån dig många av de
där "vuxna" påfunden under något år.

Det fanns ambitioner och tankar om framtiden, det
har det alltid gjort, samtidigt som det i mina ögon lyste igenom en
rädsla hos dig för att bli äldre, något som du inte på något vis varit
ensam om att uppleva just i den åldern.

Just därför kändes det så bra när du verkade ha nystat upp de där
olika bitarna, som nog låg lite som en börda på dina axlar, och att du
även mentalt verkade synka ditt liv på ett bättre sätt.

Precis då slog din sjukdom till på ett både förrädiskt och brutalt sätt.

Under det senaste dryga året har du in i det sista
varit en obotlig optimist som vägrat ge upp tanken på att komma
tillbaka till det "riktiga" livet. Optimismen har dock det senaste
halvåret förmedlats med en allt större underton av tacksamhet för varje
dag som går och små, små kommentarer om att ta tillvara på olika
tillfällen i livet.

När vi pratades vid för 3 veckor sedan sa du till mig hur viktigt
det är att man ägnar all tid som går för att skapa en så bra kontakt
med sina barn som är möjligt och hur viktig denna är, inte minst i den
känslomässiga relationen senare i livet.

När vi träffades för några dagar sedan, det som visade sig bli sista
gången, så fortsatte du försöka förmedla budskapet om en positiv
utveckling och att du skulle tillbaka. Men dina ögon, din blick och
ditt handslag sa mig någonting helt annat.

Även om jag redan visste hur illa det var, och att inget mer fanns
att göra, så förstod jag verkligen då att det handlade om att du hade
en kort tid kvar.

Känslan som slog mig var en förhoppning att det skulle gå så snabbt
och smärtfritt som möjligt, men att det skulle ske så få dagar efter
vårt sista möte trodde jag inte.

Nu finns du inte mer och det känns så förbannat orättvist.

Du hann bara med att bli 28 år innan det brutala och bittra slutet
hann ikapp dig och du fattas oss idag – hos din familj, bland dina
kompisar och hos dina arbetskamrater.

Ta det lugnt så kanske vi ses nån dag i framtiden.