När döden möter livet

BB rum 19.

Lungavdelningen rum 14.

Två sjukhusrum på Borås Lasarett med några våningars
mellanrum. På det ena min nyfödda dotter och på det andra min mormor
som in i det sista envetet klamrar sig kvar.

Så såg det ut
i oktober förra året i samband med att vårt andra barn föddes. Min
mormor var den första att träffa vår dotter på dagen efter det att hon
föddes och jag tror att hon var glad över det även om vi aldrig pratade
om det.

Det har aldrig varit så i vår familj, och vår släkt,
att vi har pratat om känslor och talat om vad vi innerst inne tycker
och tänker om varandra och andra saker i vår närmsta närhet. I alla
fall inte direkt med den personen det berör. Kritik har generellt sett
varit lika mycket tabu som det har varit att utdela beröm. Undantagen
finns självklart där, men mer som lysande undantag.

Det har
handlat om att hålla god min och, på gott och ont, inte göra sig till
besvär. Man ska inte gnälla i onödan, samtidigt finns det en outtalad
förväntan att ändå få frågan, som man själv aldrig ställer, om hur det
egentligen står till på det lite djupare planet.

Jag är inte
speciellt mycket bättre på det här själv, och definitivt inte gentemot
de personer som man har formats av. Där blir det lite av devisen att
prata med bönder på bönders språk.

Trots ovanstående brister på
det känslomässiga planet så var min mormor under hela min uppväxt en
trygg punkt i tillvaron som jag hela tiden återkom till i princip varje
vecka fram till 25-årsåldern. De sista dryga tio åren blev det
betydligt glesare mellan kontakterna. Detta berodde mest på att jag
flyttade från det lilla samhället där hon levt i stort sett hela sitt
liv och där jag var bosatt fram till 1996.

Efter alla dessa dagar,
och nätter när jag sovit över hos henne, så kan jag ändå inte påminna
mig att vi vid något enda tillfälle pratade om mer än vardagliga
företeelser. Så fort det någonsin snuddade vid något djupare så
stannade det där.

Jag köpte hennes lilla hus sommaren 1994 och
sålde det igen 1996. Jag vet ärligt talat inte vad hon innerst inne
tyckte om vare sig att jag köpte det från henne eller att jag faktiskt
sålde det igen ganska kort därefter.

Jag är tacksam för vad min
mormor ändå gjorde för mig, något som jag givetvis aldrig talade om för
henne, men försöker samtidigt att själv agera i grunden annorlunda i
relationen med mina egna barn än vad hon, och mina föräldrar, lyckades
göra.

De ska få fortsätta att höra att jag älskar dom så länge
jag lever och jag hoppas innerligt att vår relation blir betydligt
djupare när det gäller det som ändå är högst grundläggande i livet.Det
handlar om att mina barn ska veta att de kan dela glädje och sorg och
tårar och skratt tillsammans med mig.

Det är ingenting fel med
att hjälpa andra människor på olika sätt genom praktisk handling,
tvärtom, men när det kommer till en konfliktsituation, i samband med
den aktiva hjälpen, så är jag alldeles övertygad om att förmågan att
kunna och våga resonera på ett djupare sätt är helt nödvändigt.

Några veckor senare dog
min mormor strax innan det att hon skulle fylla 82 år och jag skulle
nog, med nästan nio månaders perspektiv, vilja påstå att det var dags
för henne att vila lite i sin, vad jag skulle vilja kalla,
administrativa omsorg om alla andra.

Givetvis hade hon administrerat ut slutförandet av den broderade doptavla som hon förberett så långt hon kunde till vår nyfödda dotter.

Dottern blir 9 månader på fredag och har precis lärt sig att krypa på allvar.