Den alkoholindränkta färden utan vuxet ansvar

Det är vinter i Sverige i slutet av 70-talet. En familj vill ta sig ner till sjön för att fiska och åka skridskor på isen. Sjön ligger 3-4 km bort.

En kort bilresa är det snabba sättet att ta sig dit. In med grejerna i kofferten. Fika, skridskor och allt annat. Tre barn och två vuxna i en blå Opel Rekord för en resa som förvisso ska ske på vinterväglag, men som inte på något vis är en riskabel historia under normala omständigheter.

Normala omständigheter innehåller dock inte att föraren har druckit sprit tidigare på dagen och inte borde befinna sig bakom ratten. Han borde sitta på passagerarplats om det bara hade funnits en annan person med körkort som tog sitt ansvar för sig själv och för sina barn.

Nu sker inte detta. Alla sätter sig i bilen och färden startar. Det är vinter men det är inte något jobbigt väglag, men med en förare som inte är nykter är det inte en enkel resa. Efter en knapp kilometer, i en kurva, förloras kontrollen över bilen och den glider ner i diket.

Det händer inget allvarligt rent fysiskt. Alla är oskadda och det enda problemet är att bilen står fast i detta dike. Det naturliga i det här läget borde vara att ta barnen och gå den knappas kilometern hem och ta den hjälp som krävs för att få hem bilen.

Besöket vid sjön borde vara inställt på obestämd tid. Så sker nu inte. En bil stannar till och hjälper till att med en bogserlina dra upp denna blåa Opel Rekord ur snödrivan i diket. Ett tack för hjälpen och alla, två vuxna och tre barn, hoppar återigen in i bilen och färden fortsätter. Om det inte fanns en oro från början så var den, trots ett tyst medgivande att fortsätta, nu mycket stark.

Det fortsätter att vara en slirig färd på vintervägen men  bilen stannar kvar utan ytterligare incident i någon kilometer ytterligare – fram till den korsning på skogsvägen, där en högersväng leder in på den sista etappen nedför backarna till sjön och isen. Där släpper återigen fästet totalt och bilen sladdar ner betydligt mer rejält i diket tvärsöver korsningen.

Den här gången är det inte att tänka på att en vanlig bil ska kunna dra loss den blåa bilen. Det krävs mer än så. Alla utom den berusade föraren är nu skärrade och skrämda. Ännu en gång skulle man kunna tänka sig att nu var det dags att ta en promenad hem och låta bilen komma hem på annat sätt. Så sker inte nu heller. Istället tar föraren en promenad till en närbelägen bekant som har en traktor och ser till att denne kommer och drar loss bilen ännu en gång.

På samma vis, ännu en gång, sätter sig nu hela familjen, två vuxna och tre barn, i bilen för att fortsätta mot det utstakade målet. Detta mål ligger nu mindre än en kilometer fram, nedför backarna, och det går nu vägen utan ytterligare dikeskörningar.

Väl framme stannar man och fiskar, leker på isen och grillar korv i flera timmar innan man i samma bil och med samma förare tar sig hem vi en annan väg utan lika många kurvor och med bättre snöröjd vägbana. Att berusningen påtagligt har hunnit lägga sig under tiden gör också sitt till att det går bättre.

Det är en resa som sker med två vuxna människor som utsätter sina barn för denna våldsamma riskfaktor. Det är en resa som legitimeras av en vuxen människa som stannar vid den första dikeskörningen och hjälper till. Att föraren då är berusad kan omöjligtvis ha gått att missa. Att bilen dessutom innehåller tre barn går absolut inte att missa.

Det är också en resa som legitimeras av nästa vuxna människa, som mycket väl känner föraren och som inte på något vis kan undvika berusningen, och inte heller han kan ha missat att han med sin traktor drar loss en bil med tre barn i baksätet som sedan får fortsätta färden med en berusad förare.

Fyra vuxna människor som alla i olika grad brister i sitt ansvar att inte utsätta, eller försöka förhindra, andra människor för risker och allra minst barn som inte själva har möjligheten att säga nej tack att åka bil med en berusad förare.