Förväntningarnas tiderum

Fredagskväll i december.

I kontrast till minus 16 igår känns dagens minus 6 som rena rama tövädret.

Människor är på förväntansfull väg emot olika mål. Julbordet med jobbet. Julklapparna som ska köpas för att göra någon glad. En after work i all enkelhet. Ny frisyr inför helgen och stundande julfirande. Drömmande blickar i resekataloger och över disken till försäljaren på resebyrån. Tonårsfnitter i en lång ringlande kö för att få möta modebloggaren Kenza. 

Överallt omges alla dessa förväntningar och förhoppningar av ringlande glimmande lampor och inbjudande dekorationer som ska få oss att må bra i vintermörkret och låta oss få för oss att ytligheten och den generositet som vi ska visa varandra just den här tiden på året är en äkta känsla.

Förväntningarna som lyser emot mig på fasader, i skyltfönster och i människors ögon är svåra att värja sig emot och man rycks så lätt med i racet om denna den tid på året när vi ska trissa upp stämningen fram till den tjugofjärde.

Allra senast dagen efter är en betydande tomhet tillbaka hos många. För andra är det en lättnad över att den uppbyggda hysterin är över. För dom har tiden fram tills dess varit tomhetens och vanmakten period där de se alla andras lycka och förväntningar som en börda. Att för dom leva i nuet är ännu värre nu än annars.

Vi lever i förväntningssamhället och i den månad på året när dessa är större än någon annan gång på året. 

Mina förväntningar är numera betydligt mer positiva och lugnande än förr om åren. Jag kan se andras förväntningar i vintermörker och kyla utan att känna mig som en av dom som ser det som en börda att gå genom en decembermånad som när sitt klimax när tomten kommer.