Jag har blivit en inbiten kollektivpendlare

Det är faktiskt en helt osannolik utveckling som har skett sedan i somras.

Jag har ALLTID varit en uttalad motståndare till att åka kollektivt. Ända sedan jag fick mitt körkort i december 1988 har jag så långt det varit möjligt undvikit att åka kollektivt.

Jag har intalat mig själv att det inte går och de negativa konsekvenserna och det ekonomiskt ofördelaktiga i att ens fundera på ett försök har hållit mig i bilen varje dag till och från jobbet i de flesta av alla dessa år. Ända fram till i juli i år.

Då bestämde vi oss för att snacket om en längre resa för hela familjen skulle gå från ord till handling och detta kräver sin insats för att få ihop rent ekonomiskt. Jag tror att det var en klar fördel att detta skedde när vi hade semester när inte vardagsstress och hämtning/lämning på dagis störde beslutet.

Det första vi kom fram till var i alla fall att vi skulle sälja en bil och att vi skulle dela och åka kollektivt/bil hälften av dagarna.

Sagt och gjort. Vi sålde den lilla bilen under semestern och när vardagen drog igång igen i augusti så skedde detta genom att åka buss och tåg till våra jobb ungefär hälften av dagarna utslaget på två veckor. Redan efter ett tag blev det så att jag åkte kollektivt 3 dagar och Katrin 2 dagar.

Jag var själv överraskad över hur gott det var att ta bussen på morgonen och tåget hem på eftermiddagen. Visst tar det längre tid, drygt en timme från dörr till dörr, men då går jag från centralen i Göteborg till kontoret. 4 km gratis motion varje kollektivåkardag.

Som om nu inte detta vore nog, att jag föll till föga och nedlät mig att sätta mig på en buss 2-3 dagar i veckan, så kom jag efter några månader fram till att jag tycker det är så bra att jag frivilligt föreslog att jag ska åka kollektivt varje dag i veckan.

Så blev det och det innebär att mina dagislämningar/hämtningar numera sträcker sig till två hämtningar i veckan då jag måste ta det tidiga tåget 15.20 från Göteborg.

Självfallet finns det negativa delar med att inte ha en bil att enkelt sätta sig i exakt när man är färdig och inte måste gå en viss tid för att hinna med tåget. Men fördelarna, trots den längre tid det tar, överväger kraftigt detta.

Att på morgonen, allra helst nu när det är nattsvart, sätta sig på bussen och halvsova i 40 minuter är underbart skönt. Att ta en uppfriskande promenad på 17-18 minuter direkt därefter är perfekt.

Att på eftermiddagen ta samma promenad till tåget rensar skallen efter en arbetsdag och tågresan hem går åt till att antingen avsluta något som inte hanns med på jobbet eller, som oftast, sitta och surfa runt och skriva något blogginlägg eller så. Allt detta med P1 eller bra musik i lurarna.

Jag känner mig mindre stressad och betydligt piggare när jag väl kommer hem än vad jag har gjort tidigare.

Det låter som om jag har blivit frälst. Kanske inte det, men jag är oerhört positivt överraskad över hur bra det verkligen var att börja åka kollektivt. Jag blir knappt inte ens förbannad över lite förseningar som sker titt som tätt.

Inte minst handlar det ju faktiskt om att det är enormt mycket billigare än att ha en bil till. Exakt hur mycket det handlar om har jag inte i huvudet. Men faktum är att bara parkeringsavgiften i Göteborg, som har ökat från 1000 till 1500 kronor per månad sedan 1 juli är vad månadskortet hos Västtrafik kostar. Till det kommer allt annat som inte kostar något nu.