Den soliga sommaren med färg, avsaknad av ångest och sekteristisk campingkänsla

Det är ett bra tag sedan jag bloggade något här.

Det har helt enkelt inte funnits så många tankar i mitt huvud som har passat in just på denna bloggen och istället är det numera min löparblogg som är den mest uppdaterade av de tre som ändå är igång.

2013 är drygt sju månader in på året ett mycket bra år. Det är med en känsla av ordning, reda och lugn på ett helt annat vis än vad jag känner varit vardagen tidigare. Barnen är större och även om man kan få höra klyschan om “små barn, små problem – stora barn, stora bekymmer” så är livet som pappa till en snart 6-årig och en drygt 8 år gammal tjej oändligt mycket enklare än bara något år tillbaka.

Om en vecka är  deras sommarlov och det innebär att båda barnen ska vara på samma ställe igen. Dagis är något vi stämplat ut ifrån för gott och skolvärlden och samma fritids är det som gäller för båda tjejerna. Logistiken blir betydligt mycket smidigare än vad den har varit.

I vårt hus har det varit ett halvår av upprustning som passerat. Köket uppgraderades med nya vitvaror och viss komplettering av inredning, uppvärmningen har effektiviserats rejält, ny varmvattenberedare finns på plats i den uppgraderade tvättstugan, vårt uteförråd har fått nytt tak, källaren har blivit iordningställd från förråd till helt okej och inte minst har vi över sommaren målat om varenda kvadratcentimeter av huset utvändigt.

Över sommaren har vi varit mest hemma omkring och gjort kortare turer. Midsommar på camping i Gränna och en husbilsvecka, som pga en klantig uthyrare frös inne, blev istället fyra dagar i Skåne och Halland på vandrarhem/camping/hotell.

Det jag kan konstatera om campingplatser i Sverige är att de besannar de flesta av alla mina fördomar. I jämförelse med alla de campingplatser vi besökte i Nya Zeeland och i USA förra året så har svenska campingplatser en märklig stämning och något som jag inte kan sätta fingret på och beskriva i ord. En känsla av en sekt är det närmsta jag kommer. Men det är förmodligen jag som är på fel plats bara. Konstigt att det inte känns lika fel i andra länder…

Idag har varit den första arbetsdagen efter fyra veckors ledighet och den ångest som nästan alltid kommer med detta har nästan helt uteblivit i år. Om det beror på den grymt fina månaden av ledighet eller bara på att jag har ett bra jobb är oklart…

Dessutom är det så att jag har en del att se framemot även de kommande månaderna. Först en weekend till Köpenhamn med mina fem bröder i slutet av månaden och sedan Cypern med familjen i mitten av september bara för att nämna några saker.

I vanliga fall brukar jag tycka att sommaren är en ångestfylld tillställning där allt ska hinnas med på alldeles för få dagar, men det här året bevisar motsatsen. Det är sällan, eller kanske aldrig, som jag har känt mig lika avslappnad när sista sommarmånaden har påbörjats och den tid på året, september månad med klart väder och hög luft, som jag normalt sett ser fram emot närmar sig.