Den krampaktiga känslan när ens barn är sjukt

Det är få saker som skapar en så krampaktig känsla i mig som när barnen inte är friska och  man inte vet exakt varför.

Även om det sunda förnuftet säger att det inte finns några tecken på att det är allvarligt så grabbar det ändå tag om förnuftet och låter tvivelaktiga tankar snurra runt och runt i skallen. Den ena allvarliga sjukdomen efter den andra dyker upp.

Att se sitt tappra barn bita ihop för att inte visa sig så ledsen som hon säkert är innerst inne är jobbigt att se. Att vara med där i sjukrummet för att göra tiden där så bra som möjlig är en påfrestning. Att inte vara där utan istället sätta sig i bilen och tillbringa tid hemma med det andra barnet är även det en påfrestning. Att få höra hur ledsen hon blir när hon inte heller den veckan får välja fredagsmys. Inte vara där,se och höra men ändå ha en enorm klump av ovisshet i magen och en hjärna som surrar runt runt om vad som ska hända.

Barnen ska vara hemma. Dom ska skratta och bråka med varandra. Friska och krya.

Barnen ska inte tillbringa någon enda natt i en sjuksäng på ett sjukhus. I alla fall inte utan att man vet varför.

Provtagningar, andningstester och EKG. Noggrannhet som borde innebära en trygghet men som framkallar tvivel om vad det egentligen är som det letas efter.

Att på väg till jobbet, precis när jag viker runt hörnet in på Kyrkogatan, känna regnet börja piska mig i ansiktet, samtidigt som tankarna som hela tiden snurrar runt i skallen eskalerar i bilder av en skidsemester utan henne där vi bara är tre istället för fyra. Tårar som inte går att hejda och samtidigt som det gör ont i bröstet är det befriande att låta dom rinna över ansiktet och blandas med det piskande regnet.

Så är hon helt plötsligt så mycket piggare än på många veckor, kanske en månad, och känns så stor och klok. Alla “äj” har blivit klara och tydliga “R”. Hon är arg igen och sätter oss på plats när hon inte får som hon vill.

När det sedan visar sig, i alla dessa prover, att det inte verkar vara något allvarligt, eller ens någonting att peka på, så släpper krampen i magen och ersätts med en känsla av tacksamhet över detta.

Den känslan av tacksamhet över att ens barn är friskt borde kanske finnas lite högre upp i ens vardag än vad det gör.

Det som vid enstaka tillfällen känns som en stor tacksamhet är alla annan tid något som tas väldigt mycket för givet. Säkert fullt naturligt och mänskligt, men likafullt något som kanske borde vara med en varje dag.

Jag vågar inte ens tänka vidare på alla dessa barn som inte bara är sjuka och snabbt blir friska igen, med sina familjer som förändrar hela sin tillvaro i en kamp som bokstavligen blir ett krig mellan livet och döden för att inte tvingas bli en familj utan ett barn och ett syskon.

Vi var inte en av dessa den här gången heller. Tacksamhet.