När självklar vänskap kommer på undantag

Det var ju faktiskt så att det egentligen för första gången var en vänskap där jag kände att det fanns ett utbyte på lika villkor och där diskussionerna och samtalen skedde på lika villkor och med respekt för varandras åsikter. RAkt och ärligt utan omvägar.

Vi kände varandra långt innan vi ens hade träffats för första gången och på en lång rad punkter är vi raka motsatser och sättet som vi hanterar olika sakfrågor och sedan utifrån detta agerar är i de flesta fall fullkomligt olika.

Men det är inte detta som är grejen. Trots detta så har det alltid funnits just den där ömsesidiga respekten för varandra och inte minst förmågan att kunna diskutera och komma fram till supersmarta lösningar på världens alla problem.

Just det där var mer eller mindre en daglig ritual under alla de år vi arbetade tillsammans och det fanns få samhällsfrågor av rang som vi inte diskuterade. På samma vis kunde vi diskutera betydligt mycket djupare och personligare frågor än så. Det var helt enkelt många år bokstavligen med samtal mellan himmel och jord.

När det sedan blev så att vi inte längre arbetade på samma ställe så fortsatte vår kontakt till en början, om inte varje dag så i alla fall flera gånger per vecka. Sedan hände något. Kanske var det komplikationen i att vi arbetade på två olika företag som konkurrerar på samma marknad. Kanske var det så att arbetsbelastningen i en mycket knepig situation som jag lämnat gjorde att kraften inte fanns för att hålla kontakten. Kanske var det så att jag hade för tydliga åsikter om vad som var rätt och fel i det jag lämnade.

Jag vill inte lägga någon skuld i det hela men en faktor, väldokumenterad sådan, är oförmågan att få tummen ur och ta en kontakt med mig även om jag gjorde många och ihärdiga försök. Men förklaringar på det finns säkert i situationen som sådan.

Det jag egentligen vill säga är att jag tycker att det är enormt tråkigt att det inte finns en naturlig kontakt kvar längre med en person som var så viktig på ett sätt som få andra har varit. Varje gång vi ses eller hörs av, för det gör vi ju faktiskt fortfarande, så är det just det där snacket jag saknar som alltid kommer fram och som jag fan tycker att vi borde kunna återupprätta på ett normalt vis igen. Både för min skull och förhoppningsvis för din skull.

Olikheterna kan vi lägga därhän även i fortsättningen. Dom är vi säkert båda två glada att slippa dras med, eller hur?

Det är allt det andra som är det jag vill återskapa eller kanske snarare låta göra en glansfull comeback.