Sex bröder från två generationer. Tre 50-talister och tre 70-talister. På många sätt två skilda världar men med samma utgångspunkt i en uppväxt i samma lilla by. En by som gick från levande till dvala under de decennier som sex bröder växte upp där och flyttade därifrån. Det var en uppväxt som skedde med samma far men med två olika mödrar. En brytpunkt under 60-talets andra hälft som i grunden förändrade det mesta.
För de tre äldre bröderna innebar det ett liv utan sin döda mor. För oss tre yngre bröder innebar det en uppväxt med ett accelererande alkoholmissbruk hos vår gemensamma far. En uppväxt där vi inte vet något annat än just detta som en överskuggande faktor i precis allt. Denna skugga påverkade även relationerna mellan oss sex bröder på ett högst påtagligt sätt. Det uppstod sprickor som kanske inte någon trodde skulle kunna repareras. Det blev precis tvärtom.
Ett första trevande steg togs nån gång i mitten av 90-talet. Det var en träff hos nr 1 i ett hus på Änggatan i Ulricehamn en sommardag. Det var ett trevande möte. Vi pratade i vida cirklar. Vi tittade på nån gammal film med oss tre yngre bröder från 70-talet. Mycket mer minns jag inte.
Sedan dröjde det till 1999 innan det blev ett nytt gemensamt möte. Även nu hos nr 1. Den här gången på Stenmursgatan i samma stad. Det var en träff som öppnade våra fördämningar där alla de frågor och inbillade oförrätter från vår uppväxt började hanteras. Allt hade sin grund i hur vår far hade hanterat sitt eget liv och hur detta högst påtagligt påverkat vår relation till honom, vår relation till varandra och till alla andra runt omkring.
Dessa fördämningar fortsatte att svämma över de kommande träffarna som nu fortsatte att ske minst en gång per år. Det skrattades och gräts under tiden som vi nog gemensamt la ett pussel av vår gemensamma men ändå så skilda bakgrund. Vi lärde känna varandra över generationsgränser och personliga gränsdragningar för att successivt kunna lägga detta bakom oss och umgås utan ständigt ältande om vad som var vad och varför det skedde.
Sedan 1999 har vi haft gemensamma träffar minst en gång per år under dessa 10 år. Vi har varit i metropoler som Rånnaväg, Borås, Kristianstad, Örby, Aplared och Liverpool. Vissa av dessa flera gånger om. Och i takt med förändringar som sker så har vi så naturliga platser som Älmestad och Bollebygd kvar att klara av. Nästa gång vi alla ses är i december när det är dags för bröllop.
Visst diskuterar vi fortfarande saker som berör vår gemensamma historia. Och nog kan det finnas saker som vi inte alls är överens om. Och självklart har vi alla våra egenheter som inte är helt enkla att förstå. Men det sker med en respekt och en helt annan känsla än den som en gång fanns där på 90-talet på Änggatan och Stenmursgatan i Ulricehamn.
Efter vår senaste träff för några veckor sedan konstaterade nr 2 att vi numera pratar om våra egna liv och inte om alla andra. Fokus har sakta men säkert förskjutits och centrerats att handla om oss själva istället. Vi vet var vi har varandra och vi vet, framför allt, varför det blev så som det gjorde en gång i tiden.
Det som inte någon av oss under flera decennier hade kraft och förmåga att reparera har vi gemensamt, under den senaste 10-årsperioden, lyckats att hantera så bra att vi numera istället har en ganska unik kontakt som återupptas på ett fullkomligt naturligt sätt en eller ett par gånger per år.
Det ironiska i det hela är att sannolikheten för att vi skulle ha detta,
för oss unika som vi har idag, utan det som var grunden till sprickorna är förmodligen mycket mindre.
Så egentligen handlar den här texten om hur jag fick tillbaka alla mina bröder in i mitt liv på detta ganska unika vis.
Tack för detta – LTPK, Kläck, Jöjje, Mange och Danne!
Keken
