Det är få saker som skapar en så krampaktig känsla i mig som när barnen inte är friska och  man inte vet exakt varför.

Även om det sunda förnuftet säger att det inte finns några tecken på att det är allvarligt så grabbar det ändå tag om förnuftet och låter tvivelaktiga tankar snurra runt och runt i skallen. Den ena allvarliga sjukdomen efter den andra dyker upp.

Att se sitt tappra barn bita ihop för att inte visa sig så ledsen som hon säkert är innerst inne är jobbigt att se. Att vara med där i sjukrummet för att göra tiden där så bra som möjlig är en påfrestning. Att inte vara där utan istället sätta sig i bilen och tillbringa tid hemma med det andra barnet är även det en påfrestning. Att få höra hur ledsen hon blir när hon inte heller den veckan får välja fredagsmys. Inte vara där,se och höra men ändå ha en enorm klump av ovisshet i magen och en hjärna som surrar runt runt om vad som ska hända.

Barnen ska vara hemma. Dom ska skratta och bråka med varandra. Friska och krya.

Barnen ska inte tillbringa någon enda natt i en sjuksäng på ett sjukhus. I alla fall inte utan att man vet varför.

Provtagningar, andningstester och EKG. Noggrannhet som borde innebära en trygghet men som framkallar tvivel om vad det egentligen är som det letas efter.

Att på väg till jobbet, precis när jag viker runt hörnet in på Kyrkogatan, känna regnet börja piska mig i ansiktet, samtidigt som tankarna som hela tiden snurrar runt i skallen eskalerar i bilder av en skidsemester utan henne där vi bara är tre istället för fyra. Tårar som inte går att hejda och samtidigt som det gör ont i bröstet är det befriande att låta dom rinna över ansiktet och blandas med det piskande regnet.

Så är hon helt plötsligt så mycket piggare än på många veckor, kanske en månad, och känns så stor och klok. Alla “äj” har blivit klara och tydliga “R”. Hon är arg igen och sätter oss på plats när hon inte får som hon vill.

När det sedan visar sig, i alla dessa prover, att det inte verkar vara något allvarligt, eller ens någonting att peka på, så släpper krampen i magen och ersätts med en känsla av tacksamhet över detta.

Den känslan av tacksamhet över att ens barn är friskt borde kanske finnas lite högre upp i ens vardag än vad det gör.

Det som vid enstaka tillfällen känns som en stor tacksamhet är alla annan tid något som tas väldigt mycket för givet. Säkert fullt naturligt och mänskligt, men likafullt något som kanske borde vara med en varje dag.

Jag vågar inte ens tänka vidare på alla dessa barn som inte bara är sjuka och snabbt blir friska igen, med sina familjer som förändrar hela sin tillvaro i en kamp som bokstavligen blir ett krig mellan livet och döden för att inte tvingas bli en familj utan ett barn och ett syskon.

Vi var inte en av dessa den här gången heller. Tacksamhet.

 

Förutom det första halvåret i sitt liv så har min lilla Milla bott i Bollebygd och idag fyller hon 5 år.

Hon är en ganska bekymmersfri liten tjej som på ett helt annat sätt än sin storasyster glider med i livet. Samtidigt med det bekymmersfria så har hon en enorm egen vilja och det är ingen som bestämmer över henne utan att få veta vad hon tycker om det hela.

När vi flyttade till Bollebygd var hon som sagt bara ett halvår gammal och sedan började hon på dagis redan vid tio månaders ålder. Gränsen var tydligen 1 år, men man hade missat att kolla detta vilket då gjorde att hon var extra liten och inte i närheten av kunna gå när hon började som liten mullvad på Ekdalens förskola. Nu är ett av dom största barnen på förskolan och om ett halvår är det dags att börja bekanta sig med den riktiga skolan som hon ska börja i om mindre än ett år.

Vi har alltid tyckt att hennes storasyster varit tidig med att läsa och skriva. Med Milla blir det lite så att hon bara kan saker helt plötsligt utan att någon egentligen anstränger sig för att lära henne. Även där glider hon bekvämt med.

Lilla Milla håller på att blir stor och även om hon alltid kommer vara den lilla tjejen i familjen så är det ett helt annat läge nu för tiden.

När hon nu fyller fem så har jag passat på att samla ihop lite bilder från de här åren och låtit en av hennes favoritlåtar ackompanjera detta:

Två tjejer på 5 och 7,5 år gamla. Utseendemässigt är dom så himla lika när man jämför dom i samma ålder. Till sättet skiljer dom sig mycket mer åt. Två systrar med varsin stark vilja gör att det slår gnistor mellan varven. En stor som vill bestämma och slippa sin lillasyster mer och mer och en liten som vill göra samma saker som sin storasyster med resultat att livet är så orättvist för henne.

Skillnader och likheter som dessutom går att se hos vilken av föräldrarna som det kommer ifrån.

Ibland är det som med alla barn tröstlöst att lyssna på gnäll och gap men så finns också dom där ljusglimtarna som gör att man bara smälter.

Igår började simskolan för säsongen och båda tjejerna ska nu vara i samma grupp, i den stora bassängen, efter att inte minst lilla M på ett drygt halvår har skakat av sig all sin avsky för vatten. I slutet av förra året vägrade hon att ens doppa huvudet i den lilla grunda bassängen. Numera är hon mer under vattnet än över detsamma.

När det efter uppvärmningen var dags att hoppa i vattnet så var det alla barn i jämte varandra vid bassängkanten. En och en fick tala om vad dom heter och sedan, med hjälp eller själv, hoppa i vattnet till väntande ledare. Barnen hoppar i från höger till vänster och vi ser hur stora N står först i tur med M efter henne. Dom håller handen och väntar. Helt plötsligt så byter dom plats så att M står först på tur av dom.

Första tanken är att N som i många andra fall väljer att skicka lillasyster först in i något lite obekvämt. När det väl är dags för M så verkar hon inte vilja hoppa i men det handlar inte om det. Det handlar om att hon inte vågar säga vad hon heter till ledaren. N har låtit M gå före för att hon ska kunna hjälpa till att säga hennes namn innan hon hoppar i vattnet. Efter den hjälpen är ledaren helt övertygad om att hon i princip behöver lyfta ner M i vattnet, men då säger M ifrån, ber ledaren backa och hoppar resolut i vattnet och fortsätter crawla till kanten 5 meter bort.

Sedan ser vi hur storasyster under en halvtimmes simskola hjälper M att få tag i kanten med en hand (hon är för kort för att bara stå på botten) och håller en arm runt henne när det behövs. Hela tiden full koll både på sig själv och sin lillasyster som hon vet inte bara kan stå och titta. I sin iver att hjälpa henne blir det nästan så att hon är i vägen för M när hon ska simma, men allt bara för att vara hjälpsam.

Båda var nöjda, glada och enormt duktiga i vattnet och allra mest duktig var N som tog så bra hand om en M som hon visste behöver lite extrahjälp tills hon växt en decimeter till eller så…

Det är lätt att haka sig fast vid det där gnället och gnabbandet två systrar emellan. Ska försöka att då istället tänka på första simskoledagen i Sandaredsbadet hösten 2012. En liten tjej som växt enormt snabbt det senaste halvåret, under vår långresa och tiden därefter, och en stor tjej som verkligen visar att hon nu är en skoltjej, bra kompis och storasyster på samma gång.

När det väl sätts på prov så finns den där. Syskonkärleken och omtanken om varandra.

Imorgon var det friluftsdag.

Han hade stått där vid hyvelbänken i källaren större delen av kvällen och tålmodigt gjort i ordning sin fiskeutrustning. Det var något han hade lärt sig och visste hur det skulle se ut. Det tog tid men det gick.

Metreven ska vara ungefär lika långt som själva spöt. Hur kroken skulle knytas visste han och att det mellan krok och flöte skulle sitta ett blysänke visste han också. Inga problem egentligen även om han gärna hade fått den hjälpen som han bett om.

Men det var en av alla dessa dagar, eller snarare kvällar, när ett löfte inte var något som infriades. Det var ett löfte som försvann någonstans i en dimma av öl och brännvin.

Hans pappa, den händige mannen och kunnige fiskaren, hade lovat att efter arbetet ordna till den fiskeutrustning som hans son skulle använda på skolans friluftsdag dagen efter.

Löftet försvann och hans son gjorde allt på egen hand innan han gick upp och gjorde sig i ordning för att lägga sig.

Strax innan han skulle lägga sig hördes det hur pappan var där nere i källaren. Ytterligare en stund senare hörs han ropa efter sonen och be honom komma ner. Med tanke på att han visste att det var en av de där dagarna så var det inte med entusiasm som sonen tog trappan ner till källaren och hyvelbänken där han själv stått någon timme tidigare.

Väl där faller all den uppbyggda glädje över vad han själv presterat tidigare i kras. Han ser sin pappa klädd enbart i kalsonger, och med en berusning långt bortom någon kontroll, med sin fiskekniv i högsta hugg stå med sonens fiskeutrustning och en kapad fiskelina tillsammans med flötet, sänket och kroken tillbaka på ruta ett.

Allt det som tålmodigt hade placerats på rätt ställe hade på någon minut totalt förstörts av hans pappa som nu, fem timmar efter att hans löfte egentligen skulle infrias, har fått för sig att hjälpa till med det som behövde göras.

Vad han skulle göra nu visste han inte. Han orkade inte att ställa sig själv och en gång till göra allt det som tagit honom hela kvällen att göra färdigt på egen hand. Just då var morgondagens friluftsdag en fullkomlig utopi. 

Att efter den smällen ta trappan upp, gå till sitt rum och lägga sig utan att ha en enda aning om hur han skulle lösa det var, även om det var en känsla som han alltför väl kände igen, outhärdligt jobbig. 

Först ännu ett löfte som inte blev verklighet. Sedan en egen insats som höjer humöret och självförtroendet för att sedan bli totalt golvad av en suddig insats som bara saboterade allt det som var förberett att fungera.

Tidigt nästa morgon, långt innan han normalt sett går upp, blir han väckt av sin äldre bror som fortfarande bor hemma. Han hade inte varit hemma kvällen före, men hade förstått vad som har hänt och att hela fiskedagen med klassen bokstavligt talat låg söndertrasad i källaren. 

Även om han inte på något vis var någon fiskare så kunde han ändå på ett bra sätt hjälpa till att få ihop en hjälpligt fungerande utrustning som gick att använda under dagen.

Någon större fiskelycka blev det inte. Det största nappet var när kroken istället fastnade i örat på en av klasskpompisarna. Men nappade gjorde det alltså till slut även om varken flötet eller sänket hade så stor inverkan på det nappet.

Läs även andra bloggares åsikter om löfte, svek, barndom, föräldrar, barn

Mina döttrar kittlar mig på armen och jag minns alldeles plötsligt det som jag älskade när jag var liten.

Jag kunde ligga där i gräset vid den gamla fabriken hemma där vi bodde. Det var på samma ställe som vi spelade våra fotbollsmatcher och som jag fantiserade ihop fullkomligt fantastiska och osannolika fotbollsarrangemang kring senare i min uppväxt.

Det var här som buskarna med jasmin växte en bit ifrån stentrappan som ledde intill fabriken i beige färg. Det var något som vi kallade fabriken. Det var också ett ställe som jag aldrig någonsin såg ifrån någon annan horisont än utifrån.

Vi sprang runt fabriken och lekte knutbock. Vi sparkade boll emot garagedörren mitt emot Ingela och Helens hus och vi spelade fotboll på planen mellan fabriken och Martins hus. På baksidan av fabriken, mot Lundgrens, var det bara gräs i backen ner mot trädet och gatan.

 

Här någonstans, och på olika ställen, kan jag komma ihåg hur de äldre tjejerna som passade mig kunde kittla mig med grässtrån över kroppen och hur de kunde dekorera mig med jasmin och de där fantastiska blommorna som ser ur som blomsterbollar.

Jag kommer ihåg hur jag fullkomligt älskade hur de strök mig över bröstet och ryggen med grässtråna. Det spelade ingen roll om det blev tupp, höna eller kyckling av det hela. Jag tyckte det var lika underbart oavsett och nu nu påminns jag om detta när mina döttrar killar mig på armen.

Idag är det redan fem år sedan min äldsta dotter
föddes.

Den dagen i april 2005 som hon kom hade föregåtts av en lång dag och
en halv natts färd som avslutades dramatiskt, men lyckligt tidigt de
morgonen. Ett dramatiskt avslut och en start på ett liv som nu har
pågått i dessa fem hela åren.

Det går fort och det är så mycket som händer. Samtidigt är det också
lätt att glömma bort hur fantastiskt det är och vad som händer med denna
envisa lilla tjej.

Hon är, som sig bör, en mix av mig och min fru.
Försiktighet och en viss ängslighet inför nya situationer är något som
jag känner en stark koppling till. Där ser min fru till att hon vågar
utmana ängsligheten och på rätt sätt pusha henne framåt när jag kanske
istället vill låta henne bestämma själv.

Detta gör att hon själv har insett att hon kan så mycket mer än vad
hon först trodde. Jag är så stolt över vissa saker som kan ses som
självklara men som jag vet är något som sker tack vare att hon vågat
utmana och gå över en magisk gräns där hon sedan själv är så stolt så
att hon håller på att spricka och hela hon lyser av självförtroende.

Hon är en liten pysseltjej och har en konstnärsådra med teckningar
som har en detaljrikedom som ibland är förbluffande.

För ett tag sedan fick hon motvilligt låna vår kamera och ta lite
bilder. Jag trodde att det skulle vara en laddning med bilder som bara
skulle kastas i papperskorgen när jag laddade in dom i datorn, men jag
satt helt förbluffad och tittade på de bilder där hon hade arrangerat
sina leksaker som hon sedan tagit kort på. En enorm tankeverksamhet
bakom med tanke på att det var första gången hon ens höll i en kamera
och fotograferade.

Jag har gjort en sammanfattning i bildformat med en
bild från varje månad sedan hon föddes i april 2005.

Grattis
på födelsedagen min första lilla prinsessa!

Om någon timme är dygnet inne när min yngsta dotter Milla fyller 2 år.

När hennes storasyster Nora var 2 år tyckte vi att hon var stor. När jag nu ser Milla så ser jag givetvis en tjej som växer och har börjat prata, men hon känns så mycket mindre än vad jag minns att hennes syster var i samma ålder. Hon är fortfarande min lilla bebis på något vis. En tjej som nästan alltid är glad och som, så som ett yngre syskon gör, smyger med och är betydligt mer lurig än vad storasyster är.

Även om hon känns mindre så har hon en helt annan pondus och viker inte alls undan på samma vis. Hon har blivit kaxig och hon knuffar tillbaka när någon försöker mästra henne. Jag vill inte att mina barn ska slå sig fram, men att ta för sig och visa att man inte tar skit är i grunden en bra egenskap.

Att hon nu fyller två och snart kommer att klara det allra mesta på egen hand är roligt. Samtidigt så kan det kännas lite tomt att när hon nu blir så stor så träder även jag som pappa in i en helt annan roll.

Det kommer inte att handla om samma omhändertagande av en liten människa som inte kan klara saker på egen hand. Det kommer att successivt bli ett helt annat samspel och deras självständighet kommer att utvecklas. 

 

Det är nu som Milla snart kommer att visa mer tydligt vad hon är intresserad av. Än så länge har hon, som sagt, mer hängt med och lekt med det som Nora leker med och inte alls lika tydligt som hon gjorde fastnat i olika saker.

Hon har en syster som vid 4,5 års ålder, på gott och ont, har stenkoll på vad hon tar på sig för kläder. Detta smittar av sig och jag har nu huset fullt av människor som går och speglar sig i olika kreationer.

Alldeles oavsett hur lilla Milla kommer att utveckla sin personlighet och sina intressen så är hon, precis som sin syster, en fantastiskt intelligent tjej som vet vad hon vill och inte tar någon skit i onödan. Visst kunde förutsättningarna ha sett betydligt mörkare ut?