Category: Träning

Formen är nere på noll igen

För en månad sedan tyckte jag mig konditionsmässigt vara i bättre form än på många år. Kanske bättre än någonsin faktiskt.

Jag hade då kunnat springa utan problem med några skador, eller ens känningar av något, sedan i slutet av oktober/början av november förra året. Det tog från våren 2010 till sen höst 2011 innan jag lyckats anpassa knän och fötter till löpning igen.

En vinter och en vår med kontinuitet hade gjort att jag planerade för nästa fas där variationen i löpträningen skulle kombineras med lite cykling och en del styrka. Målet att springa milen under 50 minuter i slutet av juni kändes som en enkel match jag skulle klara med marginal.

Men hela den känsla och tillförsikt inför sommaren har sedan 20 maj förbytts i snart en hel månad utan någon träning alls. Först var det en häftig febertopp som ganska snabbt försvann och jag kände mig bättre igen. Tre sjukdagar hemma innan jag jobbade en fredag. På söndagen feber igen. Läkarbesök på måndagen. Nytt läkarbesök på onsdagen med medicinering i 7 dagar för luftvägsinfektion.

I mitten av förra veckan, efter avslutad kur, kände jag mig pigg igen och känslan var att allt skulle bli bra ganska snabbt igen. Men redan i fredags märkte jag återigen hur minsta lilla ansträngning gjorde mig extremt seg. Från i måndags har det försämrats rejält och igår var det 39 graders feber på kvällen.

Dagens läkarbesök, med en massa provtagningar, innebar en tripp till Borås Lasarett för röntgen av lungorna och detta visade nu att jag har en lunginflammation som ska medicineras i 10 dagar framåt. Därefter ska jag ta det extremt lugnt i en vecka ytterligare innan jag börjar med någon form av motion.

Ni inser ju själva att milen under 50 minuter inte ens är något jag kan testa att klara av och det lär dröja rejält länge innan det finns en form som kan matcha det målet igen och någon löptävling före Kretsloppet i september, som jag så gärna ville genomföra, är inte heller speciellt intressant för närvarande.

Nu handlar det i första hand om att kunna göra något vettigt utan att tvingas vila efteråt.

 

Min löpning runt klotet

När vi åkte iväg på vår långa resa var en av målsättningarna att fortsätta med regelbunden motion. För min del handlar det om löpning och man får nog säga att målet är uppfyllt.

Förutom en vecka med feber och förkylning någon vecka in på resan så har det blivit ett par löprundor per vecka i snitt. Ibland någon mer och ibland färre beroende på hur förutsättningarna har sett ut. För egentligen har det inte handlat så mycket om att hitta motivationen för att springa.

Det handlar om att ge sig ut och springa på nya okända platser varje gång och inte riktigt veta var man kan springa och, inte minst, undvika att springa vilse. Det värsta i den vägen är när jag sprang fel 3 gånger inne på Disney-campingen Fort Wilderness och tänkta 5 km blev 8

Totalt blev det 17 rundor fram till New York (112 km) och så kronan på verket – den avslutande rundan i Central Park på 8 km. 

De flesta av de platser där jag gav mig ut har varit på sträckor som inneburit ganska flack löpning eller i princip helt platt. Undantaget här var Queenstown på Nya Zealand.  I gengäld har värmen varit en faktor att ta hänsyn till vilket är något som påverkar betydligt mer än vad man kan tro. Den sista av fyra rundor på Cooköarna avbröt jag självmant efter 8 km. Min ambition att springa en mil hade säkert gått i lås om jag bara inte hade sprungit så fort som jag gjorde i hettan.

Några ställen som jag gärna hade sprungit några fler gånger på är Sydney och Singapore där parker och gång/cykelvägar verkligen inbjöd till löpning. Där var man absolut inte ensam om att springa. I Sydney sprang människor från morgon till kväll, ensamma eller i stora grupper, och tempot varierade precis lika mycket.

I New York hade jag kunnat stanna hur länge som helst för att få springa i Central Park, längs med Mannhattans västra och östra sida och över Brooklyn Bridge.

Vad den här långa resan runt jorden har givit mig, förutom alla upplevelser i övrigt, är en bättre grund att utgå ifrån vad gäller löpning än vad jag sannolikt någonsin har haft. Alla de problem med skador som dök upp under 2010 och 2011, och som sabbade en hel del, har varit borta sedan slutet av oktober i höstas. Ett halvår av regelbunden träning har stabiliserat det mesta och känslan just nu är kanonbra.

Till detta så är även planen att utöka träningen på några olika sätt. Dels är det meningen att i någon form träna styrka och sedan så kommer jag även att prova på att cykla en del som komplement till löpningen.

Målet med löpningen under det här året är att göra det på ett sådant sätt att jag inte blir skadad igen. Rent prestationsmässigt så ska jag senast i slutet av juni springa min 10 km-runda i Bollebygd under 50 minuter. Nästa mål är att även i Kretsloppet i september springa under 50 minuter.

Dessutom vill jag gärna springa något annat 10 km-lopp i juli eller augusti. Vi får se vad det blir.

Ett problem jag har är att jag har svårt att hålla igen på tempot när det känns lätt att springa. För att försöka får lite bättre koll på detta har jag inhandlat en pulsklocka,  Garmin Forerunner 210, som ska få styra hur fort jag springer. När jag sprang en mil på 52 minuter i lördags, i ett tempo där jag inte på något vis var trött vare sig under rundan eller när jag kom hem, så var medelpulsen 156.

Det intressanta att komma underfund med är hur kopplingen mellan tempo och puls ser ut på samma sträcka – hur mycket snabbare hade det gått om medelpulsen varit 165 iställer för 156?

 

 

 

Nästa år blir det under 50 minuter!

Det är en något sliten kropp så här dagen efter, men jag fullföljde målsättningen och sprang Kretsloppet, en mil, i Borås igår eftermiddag.

Faktum är att det utifrån förutsättningarna, fem löprundor sedan mitten av juli pga av skada, gick fantastiskt bra.

Tiden 52.12 är kanske inget att skryta med så, men med tanke på att målet var att klara 55 minuter så var det över förväntan.

image from images.instagram.com

Banan var sanningen att säga rätt enkel med egentligen bara två uppförsbackar att ens tala om. Men en del energi och tid gick faktiskt åt till att hantera alla löpare runt omkring mig som inte var helt disciplinerade i alla lägen. Jämfört med att springa ensam, som jag alltid gör, så blir det självfallet en helt annan grej som i alla fall inte är positivt.

Positivt var det dock att springa där det fanns publik. Det var en enorm skillnad där jämfört med den del av banan, mellan 4,5-7 km där det inte fanns många människor vid sidan om banan.

Sammantaget en positiv upplevelse som definitivt ger mersmak och med en ännu mer stabil träning inför Kretsloppet 2012 så är jag fullkomligt övertygad om att relativt lätt kunna springa under 50 minuter!

Jag är helt enkelt ingen Gebreselasie…

Sex löprundor under augusti med en långsam förbättring är sammanfattningen av månaden som tar slut idag.

Efter det stora haveriet i juli så vågade jag mig på att springa igen först den 11 augusti. Det var en runda där jag stannade varje gång det gjorde ont. Lugnt och fint.

Det gick okej och det har gått okej sedan också. Gårdagens 6 km var första tillfället utan någon känning i knät. Men det känns ändå trögt och inte i närheten av känslan fram till slutet på juni. Inget flyt alls och det krävs minst 3 dagar mellan gångerna för att det inte ska finnas sviter från föregående gång.

Det är bara att inse att det nog är längre sträckor snarare än snabba tider som jag får ha som mål ett bra tag framöver.

Överilade rundor alldeles för nära gränsen till det maximala gjorde att läget är som det nu ser ut. Korkat kan tyckas, men det är ju så roligt att springa snabbare hela tiden

Tveksamheten inför att ge mig i kast med Kretsloppet om knappt tre veckor är stor.

Semestervisionen om skön träning floppade kapitalt

Det går verkligen i vågor med tvära kast det här med träningen för mig. 

April innebar en flygande start. Halva maj spökade en häl och i juni gick allt strålande igen. Ända in i juli faktiskt, men nånstans där blev jag väl övermodig igen och utmanade min kropp mer än vad jag borde ha gjort.

Det där med att ta det lite lugnt och inte ligga för nära max mer eller mindre varje runda tog ut sin rätt efter 3 rundor på 5 dagar i inledningen av juli. Det gick bra även om jag kände att mitt knä inte var helt med på noterna.

När jag var ute den 9 juli så var det en kämpainsats där inget kändes bra. Knät fortsatte att kännas och jag gjorde ett uppehåll på elva dagar innan jag bestämde mig för att test igen. Då hade känningen i knät flyttat sig från utsidan till insidan och rundan den 20 juli gick men inte mycket mer. Det var hela tiden med ett tryck i knät, särskilt nerför, och när jag kom hem och slappnade av var det inte alls muntert.

Morgonen efter gjorde det så djävulskt ont att jag inte kunde gå. Kryckor var enda sättet att ta mig upp för trappan.

Lite värktabletter gjorde det något bättre och ett besök hos sjukgymnast dagen efter lugnade mig ändå. Det handlade om ett inflammerat muskelfäste som det "bara" handlade om att vänta ut. En kur av tabletter inflamationshämmande gel skulle underlätta och successivt har det blivit bättre även om det fortfarande inte är helt borta.

Allt som allt så har alltså den månad, min semestermånad, när jag hade tänkt mig att sticka ut före frukost på sköna rundor och ta en del längre sträckor när andan föll på, helt och hållet blivit en flopp.

Inledningen på augusti kommer inte heller att bli aktiv i löparskorna. Jag ska istället börja med att sätta mig på träningscykeln och sedan successivt komma igång igen så att jag, förhoppningsvis, kan komma tillbaka till vad som krävs för Kretsloppet i september.

Träningshaveri

Nu är det dags för en portion gnäll och självömkan.

Min träning som har flutit på så bra har fått ett minst sagt abrupt uppehåll. Efter några intensiva dagar i månadsskiftet juni/juli, när jag sprang 3 gånger på 5 dagar, så fick jag ont i höger knä. Jag var även ute 9 juli på en runda som var vidrig.

Sedan har jag låtit bli för att mitt knä ska bli bra. Det onda har flyttat sig från utsidan till insidan och i morse kändes det helt okej. Men känslan var inte rättvisande och en runda på 4,5 km var inte heller den här gången rolig någonstans.

Knät kändes hyfsat så länge det inte var nedförslutning och rundan var ännu en gång en kämpainsats. För sluta springa och gå hem är ju dumt…

Jag sprang hela vägen och när jag sedan väl kom hem så har smärtan mitt under knät varit djävulsk och just nu känns ett långvarigt uppehåll som helt omöjligt att undvika.

Jag inser ju vad det beror på. Det är fortfarande så att jag borde ta det lugnare och inte, nästan varje gång, springa mer eller mindre maximalt av vad jag klarar av. Kroppen klarar inte det och den här gången är det knät som stoppar allt.

Så just nu känns min plan av träning som ett enda stort haveri. Tankarna innan semestern om att ta såna där sköna morgonlöpningar innan frukost och även ge sig ut på längre distanser känns idag mycket avlägsna.

 

Det första träningsmålet är uppfyllt!

Ett första mål var att komma igång och springa igen efter många år. Det gick sisådär förra året pga av alldeles för otränade ben.

Återstarten i våras gick superbra och har med ett kortare uppehåll i början av maj flutit på kanonbra. 

Målsättningen som jag satte upp i april var att vid månadsskiftet juni/juli springa en mil på 55 minuter. Denna målsättning uppfylldes med god marginal den 22 juni när milen klarades av på 54 minuter.

Att förnya vilket mål som nu ska uppnås kändes lite svårare, men det finns i alla fall några olika sikten inställda. 

Tidsmässigt är det två olika, 10 km på 52 min och 15 km på 1 h 20 min, som ska uppnås till månadsskiftet augusti/september.

Sedan är ett annat mål att springa Kretsloppet i Borås den 17 september. Jag har aldrig sprungit i någon arrangerad tillställning likt detta så det känns som ett relevant mål att sätta upp.

Vad det tidsmässigt ska resultera i har jag ingen uppfattning om  när man springer tillsammans med tusentals andra, men under en timme är skamgränsen under alla omständigheter och om jag inte missbedömt bansträckningen något kopiöst ska det kunna gå på under 55 minuter.

image from d.pr

En annan sak att notera är att aktiviteten på Runkeeper har ökat markant de senaste månaderna. Träning och sociala medier kan gå hand i hand och det faktum att just Runkeeper har öppnat upp sitt API för samarbete gör att det är extremt spännande att se vad som sker just där framöver. Följ mig där och skaffa ett eget konto.

Träningsmånaden maj blev halv

Exakt det som jag för en månad sedan hade en känning av spolierade, efter min runda den 30 april, möjligheterna att springa på 2,5 vecka.

Det handlade om vänster häl som först gjorde ont under och sedan blev rejält inflamerad runt fotleden. En god månad tog ut sin rätt och första rundan i maj skedde inte förrän den 17 maj följt av ytterligare tre rundor fram till månadens slut.

Det var frustrerande att inte kunna fortsätta på samma vis som i april, men när jag väl kom igång igen så har det funkat bra.

Fyra rundor på 5,8 km i snitt och 5,35 min/km. Snabbast gick 4,5 km den 24 maj som avverkades på 5,12/km.

Junis stora mål är att springa, om inte en mil på 55 minuter, så i alla fall under en timme vid månadens slut. Det viktigaste är att det inte blir ännu en halv månad på grund av någon skada.

Hur det går fram tills dess går att följa på min Runkeeper-profil.

Läs gärna också mina tankar kring träning och sociala medier.

Träningsmånaden April avklarad över förväntan

Det känn rätt gott att kunna gå in i Maj och konstatera att jag faktiskt på allvar är igång med regelbunden träning, utan ständiga bakslag, redan under April.

Den första rundan 5 April var något som jag genomförde med lite skräck över hur det skulle fungera. Men det visade sig att förra årets bekymmer är ett dåligt minne och det är nu ändå en anständig kvalitét på de löprundor jag ger mig ut på ett par gånger per vecka.

Tanken är väl att det ska bli 3 gånger per vecka, men jag ska försöka hålla mig tils jag känner att det inte riskerar överansträngningar på olika ställen.

Summeringen av April är att det har blivit åtta rundor på i snitt 5,3 km (variation mellan 4,5-7,5 km). Dessa har avverkats på i snitt 5 minuter 38 sekunder per kilomoter med en snabbaste runda från igår då 4,6 km sprangs på 5:16/km.

Framförallt känns det oförskämt bra när jag springer och förutsättningarna för att springa både längre och lite fortare finns där definitivt.

Samtliga rundor och en rad olika fakta finns att se på min Runkeeper-profil.

Mitt kortsiktiga mål är att till månadsskiftet juni/juli springa en mil på 55 minuter.

Något mer långsiktigt mål har jag egentligen inte alls just nu. Det viktigaste är att det fortsätter fungera lika bra som det har gjort under April.

För att underlätta förutsättningarna för detta var jag igår och köpte nya skor på Fotriktigt i Borås.

image from d.pr

Ett par Saucony i en iögonfallande färg, men det var dom som kändes allra bäst och ska fungera bäst för mina ben och fötter.