Vem minns sin skolstart egentligen?
Jag har inte ett spår av minne från min första skoldag i Gällstad skola hösten 1977.
Jag har en massa minnen från första åren i skolan men inte något från när jag började. Om jag tyckte det var läskigt, om jag hade med mig mamma eller pappa, om det var något jag längtade efter. Ingenting av detta minns jag.
För min äldsta dotter har det varit en längtan efter att börja skolan. Hon vill lära sig mer och hon kommer att göra det.
Idag var det dags för hennes första dag i klass F1 på Bollebygdsskolan. På vägen dit berättade jag för henne att det är 34 år sedan jag började skolan och att jag inte minns något från den dagen. Hon frågade då hur länge sedan det är som jag slutade skolan och det var nästan jobbigare att svara på av någon anledning.
Nervös var hon men det handlar egentligen bara om att hon måste känna sig trygg i miljön. Det andra är inga problem. Hon pratade och ville berätta om sitt sommarlov och hon sjöng med i sångerna direkt utan att böja ner huvudet.
Det är inga problem. I och med det så tror jag också att det som just nu känns jobbigt, att hon har en känsla som inte går att peka på att det är läskigt att mamma eller pappa går därifrån på morgonen, ganska snart släpper fullt ut.
Hon är knappast ensam gröngöling att börja skolan och känna att det är lite obehagligt. Det var barn där idag som inte öppnade munnen och som nästan låg i sin förälders knä.
Vem skulle inte göra det och fortfarande gör så i nya lägen. Inte lägga sig i sin förälders knä men känna känslan av att vilja göra det.
Det är erfarenheten av att hantera det som skiljer oss åt. Närmare bestämt 35 år.
När jag tillsammans med lillasyster hämtade henne på skolan efter första dagen var det en mäkta stolt tjej. Att hon saknat sin lillasyster märktes också när hon ville hålla henne i handen på vägen hem.
Andra bloggar om barn, familj, skola, föräldrar