Det där med att fylla 40 var en smärre kris före datumet inföll för ett år sedan, men när det väl hade passerat så släppte vanföreställningen om att det skulle ske något banbrytande enbart beroende av ett specifikt datum.

Nog borde jag ha lärt mig att det inte är så enkelt att koppla något till en förutbestämnd tidpunkt. Millennieskiftet är det allra mest lysande exemplet över detta i vårt tid.

Samtidigt kan det vara bra att hänga upp sig på ett specifikt datum för att på så vis fundera och göra förändringar av mindre och större art i livet. Årsskiften är vanligtvis det som de allra flesta av oss använder för bokslut och framtidsplanerande i större skala.

Det är helt enkelt bra med eftertanke ibland.

På det viset var nog 40-årsdagen en bra brytpunkt, men inte de mer eller mindre negativa tankar om framtiden som också följde med på köpet. 

Nu har det gått ett år sedan detta och det har inte blivit mörkare i livet och jag har inte säckat ihop till följd av åldrande.

Jag lever och jag gör det på ett minst lika bra sätt som före den där osynliga gränsen passerades.

Idag är ännu en dag i livet och en avstämningspunkt när även ännu ett år i livet har passerat. Den här gången är det bara sista siffran i hur gammal jag är som ändras.

 

 

Hon har varit där i drygt 5 år vid det här laget, från det att hon knappt fyllt ett år, men idag var det sista dagen som dagisbarn för min äldsta dotter N. 

Efter 5 veckor sommarlov är det istället dags för fritids och sedan skolstart i förskoleklass den 23 augusti.

N på 6-årsdagen

Kan nå'n förstå hur tiden går? 

Nyss låg du här intill mitt bröst och lät din pappa ge dej tröst.

Men nu är du redan nitton år.

Jag minns dom stunder som vi haft
av sorg och glädje, gråt och skratt.
Jag minns det som det var igår
var gång jag kysste bort en tår.
Men nu är du alltså nitton år.

Vad fick du med dej ifrån mej?
Vad hann jag nå'nsin lära dej?
Kanhända det att jag älskar dej,
långt mer än jag nå'nsin älskat mej;
Också nu, när du är nitton år?

På det här viset skrev Björn Afzelius en gång i en sång, På egna vingar, till sin dotter.

Nu är inte min dotter nitton år. Hon har inte ens börjat skolan ännu. Men tiden går så fort och det är så lätt att missa att ta vara på allt. Jag känner att jag inte gör det tillräckligt bra alltid och det är något av allt som jag får mest dåligt samvete för. 

Inte minst att kanske vara tuffare mot N som är störst i förhållande till hur M kan glida igenom enklare och utan att jag inte alls är lika tuff mot henne. 

Men nu är hon i alla fall inget dagisbarn längre och hon slipper, enligt egen utsago, att dras med lillasyster hela dagarna på dagis. Jag tror nog att det oftast har varit ganska skönt att ha lillasyster med sig där, samtidigt som det säkert frestar på. Nu slipper hon det i ett par år innan det är dags även för M att göra entré i Bollebygdsskolan.

N sommaren 2008

Björn Afzelius fick inte uppleva mycket mer än att hans dotter kom till 20-årsåldern innan han gick bort i cancer. För mig är hans text en påminnelse om att jag måste bli bättre på att ta tillvara vardagssaker med både M och N. Det där som är så lätt att låta bli men som jag hade önskat att själv ha fått så mycket mer av som barn.

 

 

 

 

Det är snart tio år sedan en viktig resa i mitt liv ägde rum.

Sommaren 2001 satt min pappa hemma utan att själv kunna ta sig någonstans med sin egen bil. Detta berodde på att han tidigt samma år hade fastnat i en poliskontroll och blivit av med sitt körkort på grund av rattfylla. Han tog sig ingenstans oplanerat och därmed inte heller min mamma som aldrig har haft körkort.

Jag kan inte säga att jag, trots allt som hade varit tidigare i livet, kännde att detta var något bra. Men samtidigt så såg jag för första gången en pappa som riktigt rejält påverkades av något han hade gjort sig skyldig till och inte på något vettigt vis hade skuggan av en chans att skylla ifrån sig.

Det vara snarare så att det var märkligt att det inte hade skett tidigare under alla de år som han mer eller mindre varje vecka minst någon morgon satte sig i bilen utan att han borde göra så. Tankarna senare var mer vad som hade skett om just denna händelse, tidigt 2001, hade hänt 1979, 1982 eller 1986?

När jag hade semester i juli 2001 så kom jag med förslaget att vi skulle ta en dag och åka till dom ställen där min pappa bodde som liten. Jag kommer inte ihåg hur mycket det handlade om att jag ville och hur mycket det handlade om att göra något som bröt det faktum att han satt hemma hela dagarna.

Lite tveksam till en början, men till sist kom vi iväg i min Renault Clio. Även mamma följde med.

Färden gick till Överlida, Kalv, Mårdaklev och en rad andra platser i vad som var hans barndoms trakter. Det var faschinerande att se hur han sakta men säkert vaknade till när vi kom till dessa platser. Han var ute ur bilen vid sjön i Överlida för att komma fram till var huset som en gång fanns där hade stått. För att vara säker pratade han med dom som idag äger marken och fick platsen utpekad. Samma sak skedde flera andra gånger under dagen. Ut ur bilen. Prata med människor och hitta rätt. Det var en intensitet som jag inte hade sett på länge.

Någon gång framåt eftermiddagen stannade vi i Svenljunga och åt mat innan färden avslutades.

Ett halvår vid jul samma år åkte han ännu en gång, den sista gången skulle det visa sig, med mig i bilen till en dagen före jul-firande hos en av mina bröder. På vägen stannade vi vid kyrkogården i Gällstad för att min mormor skulle tända ljus på morfars grav. Han satt där i bilen och mumlade något om att det var ett jävla trist ställe att hamna på. Väl framme hos min bror var han precis sådär intensiv som han varit ett halvår tidigare när sommaren var i all sin prakt. Nu var det vinter men han var på samma vis.

Det var den sista gången jag såg honom vid liv. Julen firade jag på annat håll och en miserabel nyår firade,s med egna löften om en kraftig förändring, innan 2002 på allvar drog igång.

Det hann att gå en dryg vecka in på året innan ett telefonsamtal tidigt den 9 januari gav beskedet att han var död. Det var något som egentligen inte var ett dugg oväntat, men det är alldeles oavsett detta inte något som går att förbereda sig på.

Med ganska kort perspektiv på hans död var det en befrielse både för honom och för många i den absoluta närheten. Många knutar och söndertrasade band kunde sakta men säkert börja läka och hitta en ny mening igen.

För mig var, vad man lite sarkastiskt skulle kunna kalla, den sista färden till hans barndoms somrar, sommaren 2001, något som jag efter hans död kände personligen var en del av ett viktigt bokslut som jag i efterhand är enormt glad över att jag lyckades genomföra och vara med om. Det var inte så då, men det blev en del av ett avslut och något som på ett märkligt vis gjorde det enklare.

Idag åkte jag genom dessa trakter som vi gjorde 2001. Vi åkte genom Överlida, och jag såg höjden vid sjön där han letade efter huset som en gång fanns, och vägskyltar till Mårdaklev, Kalv och en del av de andra platserna susade förbi utanför bilen.

Vi träffas inte så ofta men när vi gör det är det nu för tiden alltid lika roligt och kanske märkligt att det inte sker oftare.

Jag och mina fem bröder var senast samlade i september. Den gången var det golf på dagen och efteröl i Ulricehamn. Igår var det Bollebygd som var platsen för en trevlig kväll tillsammans. En av sex saknades dock.

Sedvanlig invägning, med en rejäl viktminskning till protokollet, en öl på La Familia, okynnesbeställning av en fyrkantig pizza, en koll på vår roadmovie från täffen i Kristianstad 2002 och senare mat, musik och prat.

 

När träffas vi nästa gång? Kretsloppet i Borås i mitten av september? Och hur blir det med en upprepning av succéresan till Liverpool 2008?

Frågorna är många och svaret är väl egentligen så enkelt som att vi träffas och har lika roligt nästa gång, när det nu än blir.

Ett par timmar med dottern på skolan idag.

Ett möte med kommande klasskamrater i klass F1 på Bollebygdsskolan som startar sin första termin 22 augusti. En montesoriklass med 16 nya elever (F) och 7 elever (1) som snart averkat sitt år i förskoleklass ska gå tillsammans med två lärare. 

Spännande att se vilken stor skillnad det är på barnen den åldern och hur enormt svårt det måste vara att tillgodose alla elevers individuella behov. 

I alla fall var det några timmar som var positiva för N och garanterat gör det som hon längtar så mycket efter ännu enklare i augusti. Att för henne ännu mer aktivt få ta del av de bokstäver och siffror som hon så länge redan har varit så intresserad av kommer att bli bra för henne. Även allt annat som hon, precis som alla andra barn, är så nyfikna på tror jag kommer innebära en positivi explosion av kunskap i hennes hjärna.

Hon ställer ofta frågor, funderar en stund och kommer tillbaka och kollar att hon fattat rätt. Som i morse när jag sa att det skulle bli åska. Vad är åska frågor hon då och jag försöker mig på en så enkel förklaring som möjligt: när varm och kall luft möter varandra uppe i himlen så blir det precis som explosioner.

Hon kom tillbaka efter en kvart och visade med händerna hur hon trodde att det fungerade. Om det kommer kall luft här ifrån vänster rakt in i den här varma luften till höger så smäller det. Är det samma sak om det kommer kall luft nerifrån som krockar med varm luft där uppe? Vad svara man på det tro? Förmodligen är det så…

Jag pratade med en mormor som var där med sitt barnbarn som ska börja i samma klass som N. Hon berättar att om hon tyckte att det gick fort när barnen var riktigt små så går det ännu snabbare när dom väl börjar i skolan.

Först börjar dom i skolan och helt plötsligt står dom där och tar studenten. Det är ju det där med att tiden går så fort.

Om vi inte flyttar på oss av någon orsak så ska tio av dom åren klaras av i den skola som hon idag var och besökte. Det är en ganska nedgången skola vi har i Bollebygd, men stora renoveringsplaner finns och det känns som bråttom med detta med tanke på standard och den tillströmning av både nyinflyttade familjer och nyfödda barn som sker i kommunen.

Men det viktigaste är trots allt att det finns personal som har kompetens och tid att ta sig an alla dessa små barns egensinnigheter och behov så bra som möjligt. Jag fick ett gott intryck av detta idag och själva montessoripedagogiken, som jag ärligt talat inte varit speciellt insatt i tidigare, känns också helt rätt.

I alla fall tror jag att det passar just N alldeles utmärkt. Min första lilla stjärna.

Det var ju faktiskt så att det egentligen för första gången var en vänskap där jag kände att det fanns ett utbyte på lika villkor och där diskussionerna och samtalen skedde på lika villkor och med respekt för varandras åsikter. RAkt och ärligt utan omvägar.

Vi kände varandra långt innan vi ens hade träffats för första gången och på en lång rad punkter är vi raka motsatser och sättet som vi hanterar olika sakfrågor och sedan utifrån detta agerar är i de flesta fall fullkomligt olika.

Men det är inte detta som är grejen. Trots detta så har det alltid funnits just den där ömsesidiga respekten för varandra och inte minst förmågan att kunna diskutera och komma fram till supersmarta lösningar på världens alla problem.

Just det där var mer eller mindre en daglig ritual under alla de år vi arbetade tillsammans och det fanns få samhällsfrågor av rang som vi inte diskuterade. På samma vis kunde vi diskutera betydligt mycket djupare och personligare frågor än så. Det var helt enkelt många år bokstavligen med samtal mellan himmel och jord.

När det sedan blev så att vi inte längre arbetade på samma ställe så fortsatte vår kontakt till en början, om inte varje dag så i alla fall flera gånger per vecka. Sedan hände något. Kanske var det komplikationen i att vi arbetade på två olika företag som konkurrerar på samma marknad. Kanske var det så att arbetsbelastningen i en mycket knepig situation som jag lämnat gjorde att kraften inte fanns för att hålla kontakten. Kanske var det så att jag hade för tydliga åsikter om vad som var rätt och fel i det jag lämnade.

Jag vill inte lägga någon skuld i det hela men en faktor, väldokumenterad sådan, är oförmågan att få tummen ur och ta en kontakt med mig även om jag gjorde många och ihärdiga försök. Men förklaringar på det finns säkert i situationen som sådan.

Det jag egentligen vill säga är att jag tycker att det är enormt tråkigt att det inte finns en naturlig kontakt kvar längre med en person som var så viktig på ett sätt som få andra har varit. Varje gång vi ses eller hörs av, för det gör vi ju faktiskt fortfarande, så är det just det där snacket jag saknar som alltid kommer fram och som jag fan tycker att vi borde kunna återupprätta på ett normalt vis igen. Både för min skull och förhoppningsvis för din skull.

Olikheterna kan vi lägga därhän även i fortsättningen. Dom är vi säkert båda två glada att slippa dras med, eller hur?

Det är allt det andra som är det jag vill återskapa eller kanske snarare låta göra en glansfull comeback.

För mig har musik alltid varit en viktig del av mitt liv. Jag är passiv musikälskare som vare sig spelat något intrument eller ens skulle försöka sjunga inför någon annan.

Musiken kan spela olika roller beroende på typ av musik samtidigt som samm musik kan spela varierande roller i olika delar av livet.

Jag har alltid varit svag för musik som är självutlämnande, melankolisk och bitterljuv. Många uppfattar detta som tråkig musik, vilket det säkert kan vara, men det är också något som för mig har agerat stärkande och på något vis varit texter som jag har kunnat idendifiera mig själv i. 

Mycket av denna indentifikation har jag funnit i texter av Peter Lemarc, Ulf Lundell och Mauro Scocco. På senare år har även ett antal Eldkvarn-texter spelat en enormt stor roll.

Det behöver inte vara så att jag är i ett läge där texten behövs för att stärka mig i den stund jag befinner mig just då. Det kan lika väl vara något som ger en påminnelse om en svunnen tid och hur bra jag faktiskt har det nu och hur bra jag mår.

En sådan text är Lemarcs "En mans tomma löften" (spotify) där jag 1998, efter ett uppbrott i livet, hade de här raderna fårn just den låten upptejpade på kylskåpet i min lägenhet i flera år:

Vill du gå med mej i glädje får du gå med mej i leda
Ner till botten ibland
Följa linjerna i slumpens hand
Så säg, är denna vardag så banal?
För jag är ingen sval fläkt, ingen bris
Inget som änglarna sänt dej
Kan vara det värsta som hänt dej
Men ingen älskar dej som jag

Släpp inte taget om min hand
När jag sjunker ner i lös, lös sand
Kom och skjut ett kärleksskott från höften
Och du vet du får en mans tomma löften

Söker du en man som vandrar trygg
Som förmår att ge dej ro och skydd
Finner du en narr
Ett barn ibland
Som kan vara kung i detta land
Som aldrig funnits
Som aldrig varit 

Kan tyckas var aningen patetiska textrader så här 13 år senare, men just då var det rader som hjälpte och stärkte mig.

Det behöver inte heller vara en låt som jag en gång för länge sedan har en relation till i ett speciellt sammanhang för att man ska rycka till och känna hur väl den beskriver något som spelar an på egna upplevelser. Mauro Scoccos Jag saknar oss (spotify) är ett lysande exempel på just detta.

Mauro Scocco har ända sedan Ratata-tiden skrivit texter som jag har fastnat för och det är så många som på olika vis påverkat mig att det är omöjligt att räkna upp dessa här. Detsamma gäller alla de Lundell och Lemarc-texter som varit en kompis i olika lägen.

Även andra artisters texter finns i mina noteringar och faktum är att de flesta handlar om en identifikation av stunder och perioder som varit jobbiga. När det inte finns jobbiga saker att identifiera med musik så sker inte heller ett sökande efter dessa rader eller hela låttexter som en gång i tiden var så viktiga.

Några av alla de där lösryckta textraderna har jag samlade och en del av dom kan jag nästan exakt koppla samman med enskilda händelser:

"Kommer du ihåg vem jag är. Jag är den du sa du älskade. Där i alla dina vackra ord ser jag vad du fick och vad du tog."

"När hon har gått. När hon har sagt sitt sista ord. När det är tyst i ditt hem, När du är ensam vid ditt bord. När det är slut, när det är över, gå inte ner. Låt inte ensamheten förlama dig. Det finns ett liv. Ett annat liv. Ha det i sinnet, ha det i minnet, när du vill falla ner för att aldrig mer resa dej, aldrig mer leva. Låt inte ensamheten förlama dej. Det finns ett annat liv."

"Efter allt jag har gått igenom står jag ändå här på darrande ben, men jag vet att dom bär. Och vi gick genom elden och den skilde oss åt. Det som aldrig skulle hända, det hände ändå. Det som var kan ingen ändra bara det som komma skall."

"Jag kunde krupit över alper. Jag kunde svalt en ocean för att vara först i dina tankar. Att det var jag och inte han."

 

Jag är glad över att det inte är den här typen av rader jag sitter och förlorar mig i nu för tiden. Men perspektivet som finns i att titta tilbaka är intressant.

Även fast att det är många rader likt dessa jag har samlat på mig så överväger ändå glädjen i mitt musiklyssnande allt detta med råge. 

Madonna, The Beatles, Pet Shop Boys, Sheryl Crow, Wilmer X, Frank Sinatra, Prince, The Beautiful South, Prefab Sprout, Oasis, Johnny Cash, Dolly Parton, Timbuktu, Dean Martin, Mozart, Depeche Mode, Yazoo. You name it, listan kan göras hur lång och brokig som helst över alla den musik som jag älskar.

 

P.S.  Gissa gärna vilka låtar och artister mina "onamnade" rader tillhör…

Andra bloggar om mauro scocco, ulf lundell, peter lemarc, musik, kultur, nöje

 

Det har gått 3 år sedan det nödvändiga uppbrottet från mitt förra jobb.

Det var ett nödvändigt uppbrott av olika orsaker. Både personligt och för jobbet som sådant.

Det innebar nytt jobb och flytt till nytt ställe och annat hurs på en och samma gång. Det har inte enbart varit en dans på rosor. Men jag är fullkomligt övertygad om att många saker, både privat och yrkesmässigt, hade ställts på en helt annan och betydligt vassare spets än så som det nu blev och är idag.

Faktum är att min gamla arbetsplats idag inte existerar i närheten av det som jag lämnade i maj 2008. Jag har under resans gång haft åsikter om hur den processen gick till. Mycket beroende på att jag fortfarande efter 15 år i företaget, och trots att jag slutade och började hos en konkurrent, hade band till människor som var kvar där och till en idé jag såg förändras till något jag inte kände igen.

Jag kände inte minst ett engagemang i de många duktiga människor som jag under många år arbetat tillsammans med och som hamnade i en extremt jobbig situation på många olika sätt.

De känslorna och åsikterna finns inte längre någon anledning att vare sig fundera över eller lägga onödig energi på. Företaget jag arbetade på finns inte längre mer än juridiskt och företaget jag nu är hos fortsätter att successivt bygga på de idéer som det gamla för länge sedan kastat i papperskorgen.

Rätt eller fel beror givetvis på vem man frågar och vilken målsättning man har. Det mest rättvisande är kanske att ta en titt på hur marknadsandelarna på den gemensamma marknaden har förändrats och sedan fundera över orsakerna till detta.

Det är tre år som känns som fler än så. Men framför allt är det tre år som lagt grunden för en betydligt ljusare framtid än vad jag tror hade varit fallet annars.

Den 12 maj 2004 befann vi oss i Las Vegas och nångång efter lunch åkte vi ut till The Valley of Fire tillsammans med mannan som var vår kombinerade chaufför, fotograf, filmare och servitör.

Där ute i öknen gifte vi oss i solgasset med de röda klipporna och kaktusar som kuliss.

Idag firar vi 7 år som gifta och nästa vår, någon gång strax innan den åttonde bröllopsdagen nästa år, är tanken att vi tillsammans med barnen ska återse The Valley of Fire.