Att tro på individens frihet och egen kraft är något som hos somliga tycks uppfattas som att man inte bryr sig om människor som har det svårt och inte har den kraft och de förutsättningar som, under en kortare eller längre period i livet, krävs för att klara sig utan stöd.
För mig finns det inte någon motsättning mellan att hylla individens möjligheter att i största mån få styra sitt eget liv, och ta de beslut som är viktiga, och att samtidigt ha en solidarisk inställning till människor som är i behov av hjälp på ena eller andra sättet.
Det är snarare så att den starka individen i samhället har allt att vinna på att även den som, tillfälligt eller under längre period, är svag får det kollektiva stödet från samhället för att skapa kraften och förutsättningen att återigen klara sin egen vardag på ett stabilt och bra sätt.
Jag har inte alltid sett det så självklart att det är individen som lyfter sig och bidrar till att skapa ett bättre liv för sig själv, för sin omgivning och i slutändan för samhället i stort. Jag har nog för länge sedan varit en av de som tyckte att det är samhället som, om inte ovillkorligt, så i alla fall se till att lösa det mesta.
Men när inte individen är beredd att ta de utsträckta händer som samhället ger, och antingen säger "nej tack" eller kräver mer än vad som faktiskt är rimligt, så har inte heller denna individ, som är i ett utsatt läge i livet, tagit den möjlighet som ligger i det personliga ansvaret.
Väljer man istället att faktiskt bevisa för sig själv och andra att det i det långa loppet inte är någon annan än en själv som kan skapa en varaktigt stabil tillvaro och en långsiktig möjlighet till ett bättre liv än vad man just nu genomlever så tar man ansvar, inte bara för sig själv, utan även för sin omgivning och samhället i stort.
Instinkten måste vara att individen själv ska agera och ta ansvar och inte, så som i för hög grad varit fallet i Sverige, vara passiv och vänta på att någon annan serverar en lösning.
Den svåra balansgången är när samhället ska träda in och agera för en individ som inte själv reder ut sin situation och göra det för dennes och för samhällets bästa.
Jag blir beklämd av att bli sedd som en person som inte bryr mig om andra än mig själv och min allra närmaste omgivning. Jag kan inte för mitt liv förstå att den som känner mig privat eller som läser det jag skriver på min blogg kan få den bilden.
Att ha lyckats skapa andra förutsättningar för sig själv än vad man har haft under uppväxten är banne mig inte något som har skett utan ansträngning eller med en massa tur. Att det sedan har blivit bättre än vad jag någon gång realistiskt kanske trodde skulle vara möjligt är en annan sak. Men även om det är på det viset så är det ingenting jag har tänkt att be om ursäkt för.
Det som har förändrats i min syn på samhället är det som inledde hela inlägget. Idag tror jag att om bara individen får möjligheten att ansvara och ta tillvara på sitt eget liv i högre utsträckning, och inte fortsätta luta sig emot en tro att samhället löser problemet, så finns det också enorma möjligheter.
Det är här frågan om det stödet från samhället kommer in och det är också här som det är viktigt att vi försöker se nya vägar i hur detta ska se ut.
Den traditionella välfärden så som vi har känt till den är inte längre möjlig. Detta ska dock inte innebära att vi ska överge målet om att arbeta för att utsatta i samhället får det stöd och den hjälp som ett civiliserat samhälle enligt mig måste erbjuda.
En del av detta är det som jag har bloggat om tidigare, hur vi ska hantera den vård som alla måste få samma möjlighet till oavsett ålder, kön och egna ekonomiska muskler. För att skapa förutsättningar att verkligen ge detta så måste vi istället börja se på vad det är som var och en får ta ansvar för och bekosta ur egen ficka.
Det är till detta som privata sjukförsäkringar i första hand ska användas. Det sista de ska göra är att konkurrera på den jämlika vårdens område. Där ska plånboken aldrig få styra. Den privata försäkringen kan få köpa sig "vanlig" vård, men detta får i så fall ske utan att det inkräktar på det utrymme som ska vara villkorat för alla oavsett ålder, kön och egen plånbok.
I individens och samhällets ansvar ligger också frågan om den personliga integriteten. Här står vi också i en brytpunkt där samhället just nu inte vet hur man ska hantera alla nya möjligheter som ges till den enskilda individen. Istället för att se möjligheterna så väljer samhället att på instinkt begränsa och förbjuda sådant som istället borde ses med enorm potential.
När övervakning och förbud sätts in på generell basis istället för att göra det på ett professionellt sätt riktat emot de verkliga hot mot samhället som borde prioriteras såstympar samhället individens möjligheter att uttrycka sig och använda det personliga ansvar som jag vill att var och en ska ta.
Det samhället ska göra för oss samhällsmedborgare är att så långt det är möjligt garantera det offentliga rummet ute på gator och torg, i det offentliga samtalet och i de möjligheter att ohindrat kunna kommunicera och dela med oss av våra åsikter och tankar.
Det handlar också om att i ett fritt samhälle låta bli att på moralisk grund sätta upp regler och förbud som begränsar vissa individers möjligheter att uttrycka sig och leva sitt liv på ett sätt som de själva vill och som inte på något vis kan vara skadligt för andra personer.
Det innebär att det självfallet är fritt fram att leva sitt liv med vilken sexuell läggning man vill och utöva vilken religion man vill så länge det inte skadar någon annan. Regler i samhället som bygger på en subjektiv värdering byggt på en norm om att förändra andra människors levnadssätt trots att detta inte på något vis påverkar någon annan i samhället är inte acceptabelt.
Att exempelvis föra en debatt om ett förbud emot heltäckande slöja, för att den svenska eller någon annan stat ser detta som felaktigt, trots att det i realiteten är en marginell företeelse, är att piska upp ett problem som knappt inte existerar och där individens frihet kränks utan orsak.
Samhället ska skydda oss ifrån hot och våld som genom förebyggande arbete kan förhindras. I detta ligger en fundamental del i det arbete som måste finnas i att uppmärksamma och ta tillvara de signaler om missförhållanden hos våra barn som ofta visar sig mycket tidigt i livet.
Det gäller att socialtjänst, skola och sjukvård har kunskap, förmåga och resurser att dokumentera, rikta resurser och följa upp detta utan att det blir en resursfråga och prioriteringar som i förlängningen riskerar att drabba samhället och enskilda individer på ett sätt som inte är acceptabelt.
I det här arbetet kan vi förhindra en långa rad framtida obehagligheter för enskilda individer på båda sidorna om brottets gräns.
Föräldrar har ett personligt ansvar att leva upp till, men när detta inte sker så måste samhället för barnets och för samhället i sin helhet göra vad som krävs för att hjälpa till. Att undvika en katastrof för ett barn ska aldrig få bli en resursfråga.
Allt handlar i grunden om att alla människor oavsett bakgrund och ursprung ska ha samma rättigheter och skyldigheter i samhället. Att inte döma, fördöma, premiera eller belöna en människa annorlunda beroende på någon av dessa faktorer.
Det handlar inte om att alla ska leva under samma förutsättningar i livet – det handlar om att alla får möjligheten till samma grundförutsättningar och utifrån detta ha möjlighet att ta sig an de rättigheter och skyldigheter som ligger i allas personliga ansvar.
Att ha en syn på livet och personliga principer uppsatta är en i sammanhanget "enkel" sak. Att sedan lyckas leva därefter och i alla olika sammanhang tycka och tänka precis så är en betydligt svårare ekvation att få ihop. Precis som så många andra lyckas jag inte med det i alla lägen, men det här är i alla fall mitt manifest om hur jag anser att det borde se ut.
Det här var en del av mina tankar om i vilken riktning samhället borde gå. Det kanske kommer ytterligare någon del i detta lite längre fram.
Tidigare publicerat på min andra blogg.
