Det var ett Stockholm som såg väldigt annorlunda ut än vad det gör idag drygt 20 år senare. Kanske till viss del på grund av mitt eget perspektiv på tillvaron då och nu, men mest just för att det är en annan stad idag.

Stureplan höll på att vakna och bli den centralpunkt som bara något år senare skulle vara något som vi dagligen hörde talas om i media. Sturegallerian var nyöppnad och Svampen utanför lyste fortfarande med sin frånvaro. Det som fanns i Sturegallerian då var något som sedan snabbt spred sig i området där omkring. 

Jag tillbringade under ett antal år, från 1989 och fram till nittiotalets mitt, veckor i stöten med jobb på Polishögskolan i Sörentorp och hotellvistelse på Anglais vid Humlegården runt hörnet från Stureplan.

Det var en tid som för mig, som knappt varit någonstans på egen hand vid den tiden mer än på ett par skolresor i Paris och London, en tid av nya möjligheter och perspektiv på annat än vad jag var van vid. Det var en tid som stärkte självförtroendet och självkänslan dramatiskt.

Att jag fick åka berodde på den chef jag fick direkt efter skolan och som direkt trodde på mig samtidigt som han, som en man av den gamla skolan, ställde enorma krav. Ibland fullkomligt orimliga och obegripliga men i det stora hela en skola som jag haft glädje av sedan dess.

Jobbet handlade om att vara med mitt företag, som var leverantör av polisens uniformer, och prova ut dessa på alla polisaspiranter som just börjat sin kurs för att 3-4 månader senare åka upp igen och lämna ut de färdiga plaggen. Chansen fick jag när lagerchefen på företaget blev sjuk i cancer och inte kunde åka med längre.

Jobbet skedde till en början tillsammans med några äldre erfarna män som varit med om detta i många år innan mig. Skräddaren var en vithårig man som hette Gunnar Axelsson och som vid den tiden var minst 70 år redan. Han styrde det hela med järnhand och talade om för de blivande poliserna både hur de såg ut och hur uniformen skulle sitta.

Det var oftast några intensiva timmars arbete som för det mesta avslutades vid tretiden. Vi åkte taxi mellan Polishögskolan och Anglais. Det enda jag gjorde på hotellet var att lämna min väska innan jag spenderade min tid mellan jobb och gemensam middag på kvällen på att utforska Stockholm i allmänhet och alla stans skivaffärer ui synnerhet.

Dessa guldgruvor av vinylbutiker fann jag genom att innan jag åkte upp minutiöst gå igenom Gula Sidorna för Stockholmsområdet och notera ner adress till var och en av de butiker som låg inom rimligt avstånd ifrån mitt hotell. Efter några av alla de veckor jag var däruppe visste jag sedan var jag skulle göra återbesök och vad som kunde undvikas.

Det är här många av alla mina Madonna-skivor, som fortfarande finns i min ägo, har köpts. 

Successivt kombinerades skivinköpen även med fler och fler klädinköp. Väskan var alltid fylld av nya kläder när jag kom hem. Den stora tidningsaffären med alla världens magasin som jag tror låg på Regeringsgatan var också ett kärt återseende varje gång.

En annan fantastisk förmån var att gå ut och gå runt i stan och äta på olika restauranger varje kväll. Sturehof en kväll, Berns Salonger en annan och en vanlig kvarterskrog den tredje. Det var verkligen besök på den tidens bästa restauranger och det var, några år senare med lite annat jobbsällskap än de rutinerade äldre herrarna, även ett antal sena kvällsbesök på mer suspekta ställen än de fina krogarna runt Stureplan.

Vid något tillfälle en höst, när vårt jobb drog över mer än en hel vecka, så stannade jag kvar över helgen alldeles själv och promenerade omkring i stan på ett annat sätt längs Strandvägen ut till Djugården och i stora delar av resten av Stockolm. Jag minns det än idag med bilder av Stockholm som i en video med Mauro Scocco där han går längs med vattnet och sparkar i höstlöven och tittar ut över Nybrokajen och Skeppsholmen. Den helgen var det jag som gick där ibland löven.

Mina återkommande besök i Stockholm var jobbresor på pappret men blev minst lika mycket veckor av personlig rekreation och möjligheter att odla en känsla och ett sätt att agera på som fortfarande är viktigt och närvarande både privat och i jobbet. 

Stockholm har växt och blivit samma tjugo år äldre som jag har blivit. Mycket har hänt och förändrats och mycket mer kommer att ske. Jag besöker inte stan lika ofta längre och när det sker är det oftast över dagen i jobbet, ett helt annat jobb än då, och de längre besöken är mer sällsynta.

Men jag längtar till den tid när jag och min fru kan ta oss dit själva igen, när barnen blivit lite större, och ägna dagar åt samma shoppingstråk, samma promenader och de goda middagarna på riktigt fina restauranger.

Kanske kunde vi även gå längs kajerna och sparka i höstlöven som i en Mauro Scocco-video.

 

Snubblade av en slump över annonsen på VG-region när min yngsta dotter Milla föddes för snart 3 år sedan.

Det är bara 3 år sedan som vi inväntade att hon skulle komma och att Nora skulle blir storasyster. Att inte Nora var större än vad hon då var, 2,5 år gammal, känns idag väldigt märkligt. Vi tyckte ju att hon var så stor redan då.

Förändringen med ytterligare ett barn var större än vad i alla fall jag hade räknat med mig. Mycket större. Jag skulle säga att det nog nästan tog 1,5 år innan saker och ting började få tillräckliga rutiner i vardagen igen efter det att Milla kom och stökade till det för oss.

Nu är hon snart 3 år och går ena stunden omkring och är ett eko av sin storasyster för att nästa stund reta gallfeber på samma syster. Det är en stabil tjej med en stor portion glimt i ögat och, har vi märkt, definitivt dags att inte lita på allt hon säger att hon har gjort eller ska göra.

Det är också nu vi märker vilken enorm skillnad det börjar bli här hemma med ett minsta barn på 3 år. Bara över sommaren har det skett en förändring där man helt plötsligt inte behöver vakta och övervaka varenda steg och rörelse så som man varit van vid ända sedan N föddes våren 2005.

Det är en ny tid helt enkelt.

En folkabuss. Sex killar. Lite öl. En del mat. En stuga vid Vänern. Sommarens sista helg.

The Hipstamatic session:

När bilen rullar in i byn så hör jag Wind of change med Scorpions på radion.

En talande beskrivning av innebörden av en dag av flytt från ett hus som stått där sedan 1962 och som min mamma har bott i under mer än 40 av dessa åren. Nu är det dags att bära ut, lasta, köra och vända blad. Från en stor del av livet till den del som återstår med helt andra ramar, förutsättningar och möjligheter.

Från en by som sakta somnar in till ett samhälle som successivt har vaknat till rejält det senaste decenniet. Och kanske till en tid av ett gott liv med ett bagage inlämnat för gott.

Martinsons och Torsbo Handels står där de alltid har gjort. Ja, tappen vid affären är ny och skylten är nog också utbytt på senare år, men känslan av en tid som stått stilla är ändå slående. Det var på Torsbo Handels med Mats, Sonja och Henry som jag arbetade på lov och helger och Martinsons fick se mig städa under några år. Då var det en ICA-butik med vapenaffär i källaren och idag är det en renodlad vapenaffär

Där emellan finns min allra första lägenhet som jag var så stolt över att flytta in i sommaren 1990. Det var en bra lägenhet då och jag gillar fortfarande läget även om själva huset sedan något år är fullkomligt saboterat och ser nedgånget ut. Det var dit jag flyttade till något eget. Det var dit min första flickvän flyttade in. Det var helt enkelt platsen där livet under egen fana startade för drygt 20 år sedan.

Det var också på åkern nedanför huset som jag och min bror en tidig vårdag roade oss med att jaga en hare med bilen. Det var roligt ända tills bilen satt fast i gyttjan.

Mitt emot affären är det idag en tom yta där den stora arbetsplatsen i byn fanns en gång i tiden. Eiser hade här en fabrik som var navet och där arbetade min pappa, min mamma, min morfar och många andra i byn. De allra flesta faktiskt. När den lades ner någon gång under första halvan av 70-talet så var det startskottet på nedmonteringen och det successiva fallet för denna by. Fabriken levde vidare under ett antal år och användes bland annat för att producera blöjor och toalettpapper. Rivningen av fastigheten skedde på 90-talet.

Längre upp på höger sida, snett ovanför affären, ligger Torsbo Säteri som idag är ett gulmålat stort hus men som under uppväxten var vitt och grått och i olika etapper användes som alkoholisthem, boende för senildementa och som flyktingförläggning. Numera ser även det slumrande ut.

Ytterligare 500 meter och kommer till korsningen, som till vänster ger Fritidsgården och till höger är vägen till Dalstorp, där jag mitt framför ögonen har det hus som jag ägde under några år. Det var min mormor och morfar som köpte i mitten av 70-talet och det var där jag tillbringade så många timmar och dagar från då och fram till slutet av 80-talet.

Från början var det vitt, sedan blev det vid renovering ganska äckligt mörkgrönt innan det återigen blev vitt. Numera är det rödmålat med vita knutar och allt runt omkring är allmänt stökigt och miserabelt.

Det var här vi spelade fotboll, jag bröt armen två gånger på ett halvår, jag fick en dartpil i huvudet och jag satt och lyssnade på min morbrors skivor i hans rum på andra våningen.

När min mormor skulle sälja så köpte jag det 1994 och flyttade in med min dåvarande sambo. Det blev bara några år där innan jag tog mitt första avsked av byn, sålde det och flyttade till Borås. Då var det med viss skam över att sälja något som jag köpt av min mormor bara några år tidigare. Nu ser jag det som ett vägskäl som beredde vägen för något annat mycket bättre. Det visste jag inte då, men så blev det.

Fritidsgården, eller Eisergården som den faktiskt hette i folkmun länge, är en annan plats där mycket tid har spenderats. Pingis, biljard, luciafester, midsommarfester, loppmarknader. Dessutom bodde mormor och morfar där innan de köpte huset och min morbror bodde där under några år vid 80-talets mitt.

Högersvängen tar mig under några hundra meter förbi det som var navet i tillvaron under barndomen. På höger sida går vägen in till radhusen. Eller rättare sagt gick vägen in där en gång i tiden. Nu är den flyttad.

I de gula radhusen bodde några av dom av de kompisar som mycket tid spenderades med. I skogen bakom deras hus byggdes det kojor och sköts med egna pilbågar och slangbellor, i diket som fanns framför deras hus bröt min bror armen och i deras husvagn, modell ägget, lekte vi många gånger.

Det var också här vi var så fruktansvärt elaka mot den polska kvinnan som suttit i koncentrationsläger under andra världskriget. Att vi bara kunde med att skrämma henne på kvällarna är fruktansvärt när jag tänker på det idag.

En annan höstkväll kastade vi äpplen på bilar som körde förbi ända tills en bil stannade och jagade oss. Vi trodde vi var smarta och snabba och kunde gömma oss. Men inte då. En kraftfull ursäkt för att undvika ett pinsamt samtal med våra föräldrar blev resultatet.

På samma radhusgata var det också som min lillebror pinkade på en bil med resultat att hon som ägde den blev så arg och skrämde oss så mycket att vi beslutade oss för att rymma hemifrån med en påse knäckebröd kryddade med aromat och grillkrydda.

Hon som skrämde oss den gången är nu min vän på Facebook.

Framme vid min barndoms gata, Härveredsvägen, som inte ens hade något officiellt namn när jag var liten och som dessutom då fortfarande hade ett gammalt mjölkbord intill busshållsplatsen, som jag senare skulle stå och vänta vid när jag började högstadiet i Ulricehamn. På 70-talet var det inte postadress 520 10 Gällstad utan en box i affären och postadress 520 11 Vegby.

En liten bit ner på gatan, till vänster, ligger idag en modern lekplats. Lekplatsen när jag var liten låg på motsatt sida av gatan och där den ligger idag fanns en fabrik och runt denna stora gräsmattor där vi spelade fotboll. Vi lekte knutbock runt fabriken och sparkade fotboll emot garageporten till fabriken. Framför fabrikens entré fanns då en liten rundsväng. Det var här jag körde omkull riktigt illa med min cykel precis när jag lärt mig utan stödhjul.

Hela gatan var på den tiden en lekplats. Vi cyklade, körde lådbilar, spelade tennis och landhockey om vartannat.

Nedanför fabriken går en gata som går igenom ett skogsparti till det som var min mormors hus. Då fanns det ingen gång/cykelväg där. Det enda som fanns var en stig som man gick och cyklade på och den kallades allmänt för môsavägen.

Istället för att ta denna gata mot môsavägen så kör jag de sista 50 metrarna fram till Härveredsvägen 10, eller Tallsäter som huset är döpt till en gång i tiden. Detta hus som från början var brunmålat, men som sedan 6-7 år tillbaka är gult är den plats som nu byter ägare och historiskt blad. En plats som givetvis innehåller en ofantlig mängd minnen av olika slag och kanske behöver man just ett avslut för att återkalla mycket av detta.

Det är en plats som också har inneburit enormt mycket som inte hamnar på något pluskonto. Det är många gånger som jag har gått uppför entrétrappan, med det nedsjunkna första steget, och undrat vilken status det skulle vara innanför den bruna dörren den dagen. När jag väl hade flyttat från byn kom dom tankarna, och ovissheten i maggropen, redan i bilen på vägen dit.

Den ovissheten är över sedan ett antal år tillbaka och nu har också allt annat som har att göra med detta hus och denna by kommit till vägs ände.

 

Det här är berättelsen om tillkomsten av det hus som jag levde mina första 20 år i, mellan 1970-1990, och som planerades och byggdes 1961-1963.

I början av september 1961 hade planerna på ett husbygge kommit så långt att en ansökan om bygglov kunde skickas in till Byggnadsnämnden i det som då hette Åsundens kommun för granskning.

Utgångspunkten för husets utseende

Huset skulle byggas i Torsbo på en tomt som styckas av .I köpeavtalet som undertecknades den 3 mars 1962 står bland annat att läsa följande:

Till textilarbetare Tage Kjellberg upplåta och försälja undertecknade äkta makar härmed ett område att avstyckas ifrån från fastigheten Härvered Stora 2:7 i Gällstads socken och Åsundens kommun.

Området som i areal ska innehålla c:a 1600 m2 skall hava de gränser som vid förrättning för områdets avstyckning kommer att utstakas och markeras på marken.

Köpeskillingen utgörande kronor 1 (etthundra öre) pr. m2 skall erläggas då avstyckningsförrättning är utförd.

Den slutgiltiga tomtstorleken vid avstyckningsförrättningen slutade på 1 609 m2 och således var summan som betalades den 13 augusti 1962 på kronor 1609.

Någon gång sent 70-tal

Ritningarna för huset gick i några omgångar för revidering innan Länsbostadsnämnden i Borås slutligen godkände den och även det Egnahemslån på 21 200 kronor med 4% ränta, och löpande på 30 år, som Owe Almstedt signerade den 27 december 1961.

Efter detta följer under våren, sommaren och hösten 1962 en byggprocess med Tranemo Byggnads AB som huvudentreprenör.

Den totala kostnaden för material och deras arbete uppgick till 44 631,64 när den sista fakturan överlämnades 27 augusti 1963.

Övriga dokumenterade kostnader för själva bygget ser ut så här:

Göteborgs Bostadspersienner – 379,00

Martin Andersson Dalstorp (plåtarbete) – 645,30

Dalstorps Elektriska – 3 593,97

Östra Kinds Elektriska – 485,94

AB Tranemo Rörläggningsaffär – 6 796,75

Torsbo Handels AB – 105,90

Åsundens Kommun (VA-avgift) – 2 000,00

Måleri- & Färgaffären Tage Johansson – 2 540,00

Tranemo Snickerifabrik – 4 190,00

Detta ger en total summa för hela bygget, inklusive tomt, på kronor 66 977,50.

Möjligtvis finns det någon ytterligare kostnad som inte är dokumenterad, men det går ändå att konstatera att ett modernt hus 1963, som till stor del var anpassat efter helt egna tankar, i runda slängar kostade 70 000,00.

Denna summa ska idag, nästan 50 år senare, ställas i relation till att samma hus om några veckor för första gången kommer att säljas vidare och att detta sker för 295 000.

En värdeökning på 225 000 kronor under 47 års tid. En ökning som kanske inte låter speciellt hög med tanke på hur huspriserna har utvecklats under alla dessa år. En omräkning i dagens penningvärde skulle ge närmare 700 000 kronor.

Visst kan en ålderdomlig standard spela en roll, men inte speciellt stor. Andra hus där betingar inte något nämnvärt högre värde – om de ens går att sälja. Det som gör den avgörande skillnaden i det här fallet är att huset ligger på en plats som idag inte är i närheten av att vara attraktiv. Tiderna har förändrats sedan början av 60-talet och Torsbo är ett samhälle utan arbetsgivare av storlek och mest en plats som passeras. 

Huset så som det ser ut idag

Här bodde min pappa fram till sin död 2002 och här bor min mamma fram till sista augusti i år innan hon, efter drygt 40 år, flyttar till en lägenhet istället.

Huset byter ägare och kopplingen till det hus och det samhälle som jag växte upp i, och har så blandade känslor för, upphör helt i den bemärkelsen att ingen jag känner och träffar på någorlunda reguljär basis längre bor där.

En ny familj flyttar in och historien  fortsätter på ett nytt blankt papper utan någon personlig koppling till den historia om Tallsäter i Torsbo som skrivits sedan 1961.

Läser Frida Darells bok "Guldvingar".

Det är samma Frida som har varit med i två omgångar av "Himlen kan vänta" på svt där vi kunde följa hennes och några andra personers kamp emot svåra sjukdomar.

För Fridas del handlade det om cancer som drabbade henne när hon var 25 år och det är hennes egna ord om detta som boken handlar om.

Jag tyckte om hennes varma personlighet redan i serien på tv och hon var den av de som deltog där som jag berördes allra mest av.

Vi sidan om hennes personlighet så var även det faktum att hennes kamp så mycket påminde mig om den kamp som min vän Anders genomgick och genomled 2006-2007. Tyvärr slutade inte hans kamp så bra som det gjorde för Frida. Den avslutades istället i början av augusti för snart 3 år sedan.

Det jag nu ser när jag läser boken är att Frida till och från befann sig på hematologen på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg under ungefär samma tidsperiod som den då Anders kamp pågick.

Samma tidsperiod. Samma kämpaglöd. Samma sjukhus. Två olika öden.

Det är absolut ingenting att längta efter men jag tror ändå att det är nyttigt att göra sig påmind om vad som faktiskt kan drabba oss närhelst vi minst anar det.

Fridas bok är bra på detta och den kastar mig tillbaka 3 år i tiden till en kamp som inte alls slutade så som vi alla hoppades.

Jag började läsa den igår på besök hos bekanta och fortsatte idag på förmiddagen i deras trädgård. Det som då slog mig helt plötsligt var att jag satt där på deras gräsmatta och att jag befann mig inte mer än 500 meter ifrån den plats där Anders fick sin sista vila och 150 meter, rakt framför ögonen på mig, ifrån lokalen för minnesstunden efter begravningen.

Det är nyttigt att ibland påminnas om den sårbarhet som kan finnas bakom hörnet. Den här boken och dagens sammanträffande är ett sådant tillfälle för mig.

Det är den 7 juli. Jag fyller år.

Det är fyrtionde gången. Ytterligare ett
decennium i livet har passerat.

När jag fyllde tretti satt jag
där som singel och tyckte att den 7 juli 2000 var en rätt miserabel dag.
De 10 år som har gått sedan dess har handlat om en positiv resa in i
äktenskap, föräldraskap och ett gott familjeliv utan några egentliga
problem av allvarligare art. Det är snarast så att jag idag tar allt som
i grunden är positivt alldeles för mycket för givet och kanske glömmer
bort det goda livet.

Vissa säger att det handlar om
att gå in i medelåldern. Jag föredrar istället att beskriva det som
Lundell gör:

Förti
är din ungdoms ålderdom
Femti är din ålderdoms ungdom

Oavsett vad
man väljer att kalla det så är det de facto så att jag fyller 40 år.
Det är en märklig känsla som har smugit sig på. Givetvis är
det lätt att konstatera att man inte är tjugo längre och detta vill jag
inte heller vara.

Jag trivs väldigt väl med mitt
liv i den ålder jag nu befinner mig i alldeles oavsett vad passet säger
att jag fyller.

Att
gå över gränser som är symboliska, mer än att de är avgörande
rent praktiskt, är ändå svårt att förhålla sig till. För även om jag
personligen inte kommer att känna mig äldre efter idag jämfört
med dagen innan så är jag ändå 40 år gammal och man jämförs fortfarande
mycket mer emot sin ålder än vad vi borde göra. Jag gör det själv och
jag räknar med att andra inte är speciellt mycket bättre.

Det jag
kan konstatera är att tiden går fort. Det är 22 år sedan jag började
jobba efter skolan. Då var min första nära arbetskamrat 40 år och jag
tyckte att han var ganska gammal då. För att vara ärlig tyckte jag att
han var lite gubbig på den tiden. Det märkliga är att han har fortsatt
att se lika gammal ut i mina ögon ända sedan dess och när han nu är 62
så ser han snarare yngre ut än vad åldern säger.

Nu är jag själv
där i den åldern och om jag ser gubbig ut, vilket jag för övrigt inte
ens kan tänka mig, är upp till andra att bedöma. Jag känner mig i alla
fall inte så gammal som mina egna fördomar talade om till mig för mig
att jag borde göra när jag för 20 år sedan betraktade en 40-åring som
stod framför mig.

Under alla omständigheter handlar
de kommande tio åren i livet om att gå ifrån ungdomens ålderdom till
ålderdomens ungdom och ett liv med allt större barn som ska växa till
tonåringar. Förändrade villkor och nya möjligheter.

Vilka dom möjligheterna är, med tanke på allt positivt som har
inträffat det senaste decenniet, är svårt att förutspå.

Men
drömmar finns där i bakhuvudet. Drömmar som ser fundamentalt annorlunda
ut idag än för tio år sedan. Drömmar om att skapa något eget. Drömmar om
att utveckla den ådra av skriverier som jag har konkretiserat de
senaste fem åren. Drömmar om att leva och bo i New York något år. 

Tillsammans
med förutsättningarna så ser jag ganska annorlunda ut idag. Ja,
förutsättningarna fanns där givetvis även för tio år sedan, men nu har
de genom olika lyckliga omständigheter och eget personligt slit även
blivit verklighet. Det är detta som skapar nya drömmar.

Det är inte så mycket att passera zenit och sedan
falla utför som det hela handlar om. Istället är det nu, väl uppe på den
positiva och stabila plattform som jag hamnat på sedan tretti, som
livet ska fortsätta att levas.

Livet mitt emellan ålderdom och ungdom är, om man
tänker efter en stund, en ganska angenäm tid att ta klivet in i.

 

Min lillebror och jag vid pappas
vita Opel Rekord på en västkust-camping sommaren 1975.

—

En grund till denna text har tidigare publicerats här, men den dag som idag är gav mig några nya tankar som
passade bäst att väva in tillsammans med det tidigare.

Det är makalöst att se en människa som har varit nere under isen och vänt sakta men säkert resa på sig och nu är på god väg att få ordning på sin tillvaro igen.

Av egen kraft och med en glasklar linje i hur den egna framtiden ska se ut.

I det glasklara tycker jag mig kunna se att det även har smugit fram en insikt om att trippen ner under isen kanske i förlängningen var det bästa som kunde hända.

Juni 1988 var en månad av förändring.

Det är på många olika sätt lugnet före stormen, innan muren faller och mycket av det som varit en falsk trygghet i Sverige, rämnar och vi vaknar upp i en kall verklighet med en brusten illusion av det svenska folkhemmet, ekonomisk kris med skyhög ränta och arbetslöshet som sveper fram på ett sätt som ingen då hade kunnat ana.

Jag gör min sista skoldag i livet fredag 10 juni. Ett jobb finns och väntar på mig redan på måndagen därpå. En helg som förändrar mig från elev till arbetstagare. Den bana som då inleds befinner jag mig på sätt och vis på fortfarande. Jag har hela tiden varit i samma specialiserade del av textilbranschen. Kläder till företag har följt mig oavsett vilka arbetsuppgifter jag har haft.

 

22 år senare sitter jag på kontoret i Göteborg. Utanför fönstret ser jag de studenter som inte redan har kastat sig ut ur skolorna i eufori skräna ombord på diverse olika ekipage. Det är kanske deras månad av förändring i livet. Antingen ska de försöka få ett jobb och skapa sig en personlig bas att stå på den vägen eller så ska de gå vidare till högre studier.

Det är en annan tid och ett annat utgångsläge än 1988. Världen var så mycket mindre än vad den är idag. Visst fick de flesta av oss ett jobb direkt, i alla fall i något år, men totalt sett var möjligheterna och valen, och vetskapen om dessa, så enormt mycket mindre än vad de är för alla som i dagarna firar sina student. Världen ligger öppen. Möjligheterna till vidare utbildning är oändligt mycket större – både i Sverige och ute i världen. Medvetenheten och kunskapen om det mesta är oändliga i jämförelse med 1988.

Oavsett vilket är det en brytpunkt i livet. Från en skola som man måste klara av, no mather what, till ett jobb eller en utbildning där det i mycket högre utsträckning hänger på att du ger något tillbaka. Till dig själv i form av kunskap och ökade förutsättningar eller för dig själv och din arbetsgivare i yrkeslivet.

Idag är det fredag den 11 juni 2010 och jag ska snart fylla 40 år.

Det är en lång resa som har ägt rum under de 22 år som har gått sedan den där dagen 1988 när jag tillsammans med mina klasskamrater lämnade Tingsholmsgymnasiet i Ulricehamn bakom mig.

Vi trodde säkert att vi ägde världen den där dagen, men med facit i hand så hade vi nog inte mer än gläntat på dörren till världen utanför.

Andra bloggar om skolavslutning, framtid, möjligheter

Att växa upp i ett litet samhälle har säkert både sina positiva och negativa delar.

Det var säkert något som man var mindre medveten om förr i tiden när världen var mindre och där vi inte visste allt om alla i Sverige och världen på samma  vis som idag. På 70- och 80-talet fanns bara några statliga tv-kanaler och internet var inte ens i närheten av att existera i vårt medvetande. Livet var, på gott och ont, något som var mindre och mer isolerat än vad det är idag och perspektiv på tillvaron som idag är fullt naturliga existerade inte hos människor i gemen på den tiden.

Torsbo, där jag växte upp och till allra största delen levde mitt liv fram till 25 års ålder, var inget undantag ifrån detta. Ett samhälle så beroende av en stor arbetsplats som gjorde att, när denna slog igen tidigt på 70-talet, en långsam nedmontering av hela samhället påbörjades. Inte unikt, men likafullt var det så.

Idag är det ett slumrande samhälle med drygt 100 invånare, som inte har mer än uppskattningsvis max 20 arbetstillfällen, och utan någon serviceinrättning kvar annat än möjligheten att tanka bilen vid Torsbo Handels. Jag lägger ingen värdering i att det är så nu, men kan konstatera att det där inte har funnits samma underlag att bygga ett fortsatt starkt landsbygdssamhälle så som har gjorts i närliggande delar av regionen.

I detta samhälle har jag fortfarande kvar min mamma och min morbror med sambo. Min mamma har precis lyckats sälja sitt hus på ett överraskande snabbt sätt och min morbrors hus är ute till försäljning nu.

Det kan bli så att min mamma bor kvar i samhället i en lägenhet, men det är minst lika sannolikt att hon flyttar därifrån till Gällstad.

Då försvinner det sista bandet för mig med det samhälle där jag växte upp och bodde ända fram till 1996. Visst finns det fortfarande personer där som jag känner, men inte någon naturlig koppling som gör att jag kommer mer än att passera där.

Innan detta kanske blir verklighet ska ett helt hus tömmas och flyttlasset gå ifrån det hus som min mamma bott i sedan slutet av 60-talet.