"Vilken tur du har haft i ditt liv"

Så sa hans far till honom på ett glasklart sätt som för vem som helst utomstående inte skulle kunna tolkas på något annat vis än en grymt elak kommentar till en son som på egen hand rest sig ur askan och visat att han visst duger.

Han visade det i första hand för sig själv och sekundärt var att andra också skulle se det som han själv kände var en triumf och början på ett självständigt liv.

Bakom den till synes glasklara och rent elaka kommentaren från hans far doldes ett eget misslyckande där egna felval och egen oförmåga att reda ut tilltrasslade och söndertrasade, i grunden fantastiska förutsättningar i livet, och istället få se sig frånsprungen och degraderad till en i egna ögon misslyckad person som inte hade förmåga att ta tillvara de utsträckta händer som fanns.

I andras ögon fanns en betydligt mer nyanserad bild av det hela, av en man som var hjälpsam och händig, men där den röda tråden hos merparten av alla dessa var att det just var tragiskt att inte lyckas ta vara på den kunskap och de fantastiska förutsättningar att lyckas på samma vis som de han blivit passerad av.

Samtidigt fanns det också hos många av dessa, i och omkring honom ett ansvar och en kollektiv skuld till att borga för en miljö där detta självsvåldiga liv var mer av en norm än vad det någonsin borde få vara i någon enda byhåla i Sverige varken då eller nu. Det var ett sätt att leva på som satte djupa spår i betydligt fler familjer än vad någon skulle vilja erkänna.

Att ha haft tur i livet kan tolkas på många sätt och hans far gjorde det genom att se det i ett snävt perspektiv just då, just där när det hände. Med en något vidare syn på det hela, och utan att förtiga sin egen del av att hans son hade fått lära sig att klara sig väldigt mycket på egen hand, så borde ord som tur inte ens kommer över hans läppar. Det borde vara glädje och tacksamhet över att det trots allt hade gått bra för hans son. Istället handlade den spontana reflektionen, med grund i sitt eget misslyckande, om just denna märkliga syn på tur.

Med tiden kom han till insikt och kunde på ett bättre sätt uttrycka för sin son att han var stolt över vad han hade lyckats uppnå. Inte genom direkta ord, men ändå. Hans far var faktiskt även bekymrad över den tid när sonen bröts upp och loss ur ett förhållande som säkerligen hans far trodde var bättre för honom än vad som var verkligheten. Det hade istället varit några år som hade kunnat få det hans far en gång ansåg vara en tursam spiral att gå hejdlöst ner i källaren.

Så blev det inte för sonen. Till detta fanns det både tillräckligt stöd och tillräcklig egen förmåga hos sonen för att kunna reda upp.

Detta fick dock inte hans far uppleva. Istället tog det hårda livet och hans eget söndertrasade liv till slut ut sin rätt.

Tur kan säkert vara en liten del av en människas liv, men turen är aldrig något som bygger ett gott liv och tillräcklig stabilitet och långsiktighet. Till detta krävs det betydligt mer än så.

Om detta visste säkert hans far väldigt mycket, men hans förmåga att uttrycka och förstå detta i det skede som en gång var gjorde att han istället bara såg det som ren och skär tur.

Det som var turen i detta, den gången det begav sig, var att sonen vägrade tro på att det handlade om just tur.

Jag är säkert en av alla som de senaste åren hängt på tåget
och ställt mig bakom hur viktigt det är att ett barn får rätt
möjligheter att bli tillräckligt sociala för vad som krävs i dagens
samhälle.

Dock är det så att det inte på något vis innebär att
man ska pusha sina blyga barn in i vilka saker som helst, som de inte
vågar, bara för att "öva" upp deras förmåga att inte vara blyga.

Blyghet är mycket riktigt
även en styrka som rätt använd kan skapa framtida fördelar i livet om
förutsättningarna i övrigt används på rätt sätt. Jag var själv, av en
rad olika orsaker, ett barn som var blygt i alla sammanhang som hamnade
utanför den vardagliga miljön. Detta har varit ett problem för mig
långt in i livet och orsakerna är flera och återfinns i bristen att
inte pushas på rätt sätt utan istället pressas vid fel tillfällen.
Eller kanske varken pushas eller pressas.

Man blir den man blir som vuxen baserat på så många olika delar i
uppväxten. Att vara just blyg och i alla sammanhang kolla in läget
minst ett par-tre gånger innan man själv agerar är just då något som
frestar på både självförtroendet och annat men som senare i livet
istället kan kasseras in som en tillgång när att ha koll istället är
något som skapar trovärdighet.

Det i sin tur gör att självförtroendet höjs och de sociala
sammanhangen blir inte längre lika avskräckande. Det ena leder till det
andra och till slut är avståndet, som tidigare kändes helt omöjligt att
nå ikapp, inte längre så stort eller kanske helt utraderat.

Det är inte lätt att som förälder välja när man pushar och
när man pressar sitt barn. Det blir självfallet fel då och då. men om
grundinställningen är att ens barn ska få växa upp med verktygslådan
för att alldeles oavsett blyghet eller inte få lära sig hur man ska
bete sig mot andra människor, att det inte är farligt att prata inför
och med andra människor och klara av att hantera både tillfälliga
kontakter och varaktiga vänskapsrelationer på ett bra sätt, så har man gjort vad som är rimligt.

Jag är ingen expert på detta. Jag kan se alldeles för mycket av
min egen blyghet som barn i mina egna barn och låter dom då istället
slippa undan när jag egentligen skulle pushat lite grann extra. Min fru
är så mycket bättre på detta och hon har inte heller haft blygheten på
samma vis som jag har haft och hon är dessutom i grunden mycket bättre
på att veta hur man ska agera i sociala sammanhang än vad jag har med
mig. Jag har lärt mig men det är fortfarande så att jag inte känner mig
bekväm i situationen.

Ren teoretiskt så borde vi tillsammans ha det som behövs för att ge våra barn den där verktygslådan så komplett som nu är möjlig – en kombination av blyghet och eftertänksamhet blandat med öppenhet och spontanitet. Sen ska ju det, tillsammans med alla andra faktorer, göras också.

Avslutningsvis är det faktiskt så att internet och alla sociala medier har öppnat helt nya möjligheter för blyga människor att skapa sig en plattform och ta del av det sociala livet på ett helt annat sätt än vad som var möjligt för bara ett decennium sedan. Det är inte någon fullständig lösning för den blyge, men det är en bra bit på vägen och, återigen, det ena ger det andra, självförtroendet höjs och kanske kan ändå den digitala plattformen lyfta dig till ett annat liv med mindre blyghet och ett störra socialt liv.

Det var en bild som väckte minnen till liv. Minnen från en gång för länge sedan då instabilitet och förtvivlan var en del av vardagen och där en till synes ensidig kamp sakta men säkert vändes till något helt annat utan att jag märkte detta och riktigt hängde med i svängarna.

Uppvaknandet blev bryskt, men nödvändigt, och var början på något nytt som nu för tiden ser helt annorlunda ut. Det som fanns i illusionen om ett gott liv då är idag något som för mig är verklighet.

Det har alltid funnits tankar kvar. Funderingar om hur hälsan är nu för tiden och vad som egentligen händer. Men tankarna på en fortsättning av det som aldrig var så bra som jag inbillade mig har för länge sedan lämnat mig.

Det var ett möte i det spanska pissregnet -92 som fortsatte i nån form av lågtryck de följande sex åren. År som inte borde blivit sex utan kanske fått sin punkt redan efter tre eller max fyra av dessa.

Det finns ingen som har en direkt skuld till att det inte blev så. Det mentala läget och balansen gjorde det helt enkelt inte möjligt och för detta ska ingen klandras även om avslutet kunde skett med lite fler öppna kort och sparat många och långa nätter med en förtvivlat stor svartsjuka och oro.

Det har alltid funnits. Ett osynligt avstånd mellan oss. Det finns band
som för den oinvigde kan tyckas helt normala. Men det finns saker redan
i ditt bagage som hade lagt grunden för det tragiska och låsta liv utan självförtroende och egen drivkraft.

Du och jag, vi har aldrig kunnat prata med varandra. Visst pratar vi. Men vi klappar på ytan och rispar inte ens i något av värde som skulle kunna fördjupa och öppna upp möjligheter till ett mindre avstånd.

Ditt bagage var inte något som hade behövt bli ett hinder. Men nu blev det, i fel kombination, total kortslutning och ett liv i en beroendeställning som påverkade precis allt. Ett eget självständigt liv. En sund relation mellan oss. Förmågan att ta ställning. Precis allt.

Det sorgliga är att detta inte är något som kan repareras. Den där ytan ser hyfsat välartad ut. Men under ytan finns inte något av det som borde finnas där. Inte då. Inte nu.

Blod är tjockare än vatten. Men blod som redan från början, och under en lång lång tid, har spätts ut med vatten blir inte till de band som borde ha funnits.

Det fanns en tid för länge sen när inte ens ytan var som en illusion av något normalt. Att detta har förändrats är jag glad över. Det är bra för mina barn. Men mer än så kommer det sorgligt nog aldrig att bli.

Rhodos 2000 och 2009 är en stor skillnad.

Det är inte bara drachmer och euro och väsentligt högre priser på allt som skiljer sig åt.
År 2000 en vecka i början av aug tillsammans med Tobias. Båda två singlar. Jag sedan ett par år tillbaka och han utan något riktigt förhållande alls på kontot. Hotellet låg mitt i stan och vår tid tillbringades till mycket stor del på bargatan tillsammans med Heineken, shots, gin and tonic och förhoppningar om tjejer.

Outtalat var dessa förhoppningar sannolikt av en helt annan art. Vi ville träffa någon som ville följa oss mycket längre än bara tillbaka till ett hotellrum eller en öde solsäng på klapperstensstranden. Vi ville där, eller nån annanstans där vi festade tillsammans under en period på 4-5 år, träffa någon som tog död på singellivet och gav oss något helt annat.
Men då var det en av årets stora höjdpunkter på året och något som vi säkert fokuserade alldeles för mycket på.

Desperationen lyste igenom det vi själva tyckte var coolt och det var nog först när vi la detta åt sidan som vi till slut fann rätt väg ut ur singellivets trassliga och snåriga väg.
 
Ett avgörande ögonblick tror jag var när vi båda nyårsafton 2001/2002 befann oss på hotell Stenungsbaden i Stenungsund och framåt tolvrycket gemensamt kom fram till hur patetiskt vårt sökande och trånande efter den rätta verkligen var och att det fan var dags för oss att skärpa till oss rejält. Inget uttalat nyårslöfte men ändå en brytpunkt som när det nya året 2002 var slut hade resulterat i att vi båda hade träffat de som vi fortfarande är tillsammans med. 

Detta ledde till att min och Tobias nära vänskap, baserat på en gemensam sak, ganska snabbt rann ut i sanden. Idag vet jag inte när vi senast träffades eller hördes av, men jag vet att de åren när vi levde ett liv med party och resor var förbannat roliga och något, som trots det som i efterhand ser aningen desperat och lite patetiskt ut, ändå var värt varenda tillfälle. Inte minst gäller det veckorna i Agios Nicholaos, på Kos, i Benidorm och veckan på Rhodos för nio år sedan.

Den här Rhodos-veckan tillbringas i betydande stillhet med min familj och min frus syster. Visst blir det några öl varje dag men knappast något som kan jämföras med veckan i augusti 2000.

Även om inte jag, av naturliga orsaker, kommer att
uppdatera mina bloggar och andra tillhåll på internet den dagen som jag
är död så sak dessa olika ställen finnas kvar öppna för den som så
önskar att faktiskt se vem jag var.

Jag ser det bland annat som en del i den framtida släktforskningen
och att mina barn och barnbarn faktiskt ska kunna gå tillbaka och läsa
om mina personliga åsikter eller det allmänna tyckandet jag ägnar
mycket av min fritid åt.

Givetvis hoppas jag att det dröjer en lång, lång tid innan det är dags för någon att ens fundera över vad som ska ske med min samhällsblogg, min personliga blogg, mitt twitterkonto, min Facebook och alla andra digitala konton
som redan finns och som kommer att ha hunnit byta skepnad oändligt
många gånger innan den dagen kommer. Men den dagen ska det vara
solklart att de ska vara kvar.

Av mig kommer det att finnas digital fotspår från
slutet av 90-talet, då jag var knappa 30, till den dag det slutar. För
alla, eller för väldigt många, som är födda sedan dess så kommer i
princip hela deras liv att finnas dokumenterat i mindre eller större
portioner.

Andra bloggar: Bloggvärldsbloggen, Mina moderata karameller, Sjumilakliv

Det finns saker i livet som är besvärliga och jobbiga. Vi drabbas alla av mer eller mindre stökiga varianter som ställer livet på ända en liten stund eller för en lång, lång tid. Vissa tvingas kämpa med många långa stunder, dagar, månader och år, när mycket är dystert och det påverkar möjligheterna att leva ett "normalt" liv i förhållande till den omgivning som känner en på ett annat sätt eller som tycker att det borde kunna vara på ett annat vis.

Det är lätt att tänka "skärp dig nu och försök vara som förr" eller "varför bryter du inte upp ur den situation som aldrig kommer att fungera". Så har jag orättvist tänkt om D, och det som har hänt, många gånger genom åren. Det finns säkert saker som jag har haft en korrekt uppfattning om, men i det stora hela har jag haft så mycket fel och varit alldeles för kategorisk och tänkt egoistiskt istället för på D och det som har hänt.

Nu ser jag detta så tydligt och jag blir imponerad av vad D har lyckats att klara av tillsammans med A.  Jag tror att vi har envisheten gemensamt och jag ser nu att din
envishet har varit fullkomligt legitim och ingenting som jag eller någon annan borde har ifrågasatt, snarare stöttat mer.

Det har funnits många tillfällen, för inte speciellt länge sedan, när jag har trott att det alltid skulle vara en krampaktig relation mellan oss, men så känns det inte längre. Jag känner att jag har fått tillbaka D i mitt liv för första gången på riktigt allvar på många, många år och det känns fantastiskt bra. 

Skål för många trevliga stunder framöver utan krampaktighet och bevakande inställning som har legat i luften under så många år.

Temat för veckan i Bloggvärldsbloggen är Gud. Här är mina tankar om detta:

Om Jesus från Nasaret möjligtvis kan påstås ha existerat som en historiskt omtvistad person för 2 000 år sedan så finns det ingen enda anledning att Gud skulle existera nu eller ha existerat tidigare.

Jag har har full respekt för att människor finner en trygg punkt i sin tillvaro och att detta för många kan vara någonting som de kallar för en tro på Gud. Vad denna Gud sedan än är spelar ingen roll egentligen, mer än att det är något som framkallar ett lugn för individen själv.

Det finns dom som hittar sin Gud i kärleken till en plats på jorden. Det kan handla om fotbollsmatchen med favoritlaget varje söndagseftermiddag eller om att den egna familjen är ens egen Gud, det som skapar lugn och harmoni i livet.

En Gud borde för alla människor vara det som är det viktigaste i deras liv och inte någonting som finns i dikten som inte på något vis kan påstås vara i närheten av att kunna befästas med sanning. Att människor ändå väljer att tro på detta är deras ensak, men bara så länge som det stannar just vid deras ensak. För så fort det övergår från en ensak till något man försöker pådyvla andra människor i olika former så har det tagit steget utanför den box där den uppdiktade guden borde stanna.

Att påkalla en Gud som argument eller försvar för sina handlingar är ett tecken på mänskliga tillkortakommanden, feghet och ren dumhet. Att dessutom använda en Gud, för att i hans namn, påverka riktningen i livet för andra människor som inte själva kan göra ett eget val är direkt kriminellt.

Låt den privata guden vara det som var och en känner skapar trygghet och harmoni i livet, men låt aldrig din gud få påverka någon annan på ett negativt vis.

Mymlan har svarat på en lång frågelista och nu har även jag ödslat lite tid på detta.

1. Hur gammal är du om fem år? 43

2. Vem var den sista du träffade? De senaste två var mina döttrar

3. Hur lång är du? 182 cm och längst i familjen

4. Vilken var den senaste film du sett? Rocky igår kväll

5. Vem ringde du senast? Till Green Cargo

6. Hur löd ditt senaste sms och till vem? Ett Twittermeddelande

7. Var är dagens planer? Städa färdigt, duscha och sedan lägga mig med laptopen i knät framför fotbollen på SVT

8. Föredrar du att ringa eller skicka sms? Om det inte behövs att jag ringer så skickar jag ett sms

9. Är dina föräldrar gifta, sambos eller skilda? Min far dog 2002 efter 33 års äktenskap med min mor

10. När såg du senast din mamma? För drygt tre veckor sedan.

11. Vilken ögonfärg har du? Ärliga blå

12. När vaknade du idag? Sovmorgon fram till kvart över sju

13. Har du någon gång hittat en katt? Jag undviker att hitta alla former av djur

14. Vilken är din favoritplats? Trivs bäst hemma

15. Vilken plats föredrar du minst? Har faktiskt ingen aning

16. Var tror du att du befinner dig om tio år? Jag bor fortfarande där jag gör nu men har under tiden avverkat några riktiga långresor och utvecklat mina drömmar om något eget…

17. Vad skrämde dig som barn? Döden

18. Vem fick dig att skratta senast? Min dotter Milla

19. Är du för ung för att äga vinylskivor? Jag har säkert drygt 200 LP och lika många singlar.

20. Har du stationär eller bärbar dator? Både och.

21. Sover du med eller utan kläder på dig? Inte kläder men kalsonger.

22. Hur många kuddar har du i sängen? Jag själv har två.

23. Hur många landskap har du bott i? Vestergotland only

24. Har du någon gång spytt på fyllan? Om jag har…

25. Föredrar du skor, strumpor eller barfota? Strumpor och skor

26. Är du social? Har utvecklat min förmåga att hantera det och gilla det mycket mer än förr.

27. Vilken är din favoritglass? Något med vanilj och inte allt för mycket smaker

28. Vad skulle du göra om du vann en miljon? En miljon gör inte så stor skillnad som man kan tro

29. Tycker du om Kinamat? Någon gång då och då är det okej.

30. Tycker du om kaffe? Kaffe är en nödvändig dryck varje morgon, men jag är inte beroende på något vis

31. Vad dricker du till frukost? Vatten

32. Sover du på någon särskild sida? Vänster

33. Kan du spela poker? De få gånger jag spelar går det ganska bra

34. Tycker du om att mysa? Om jag gör det gillar jag det.

35. Är du en beroendemänniska? Inte speciellt

36. Känner du någon med samma födelsedag som din? Inte en enda.

37. Vill du ha barn? Jag har de två barn jag behöver

38. Kan du några andra språk än svenska? Behärskar engelska bra i skrift, men pratar det väldigt sällan. Tyska är jag en mästare på – allra helst låtsastyska där man sätter ge före alla ord.

39. Har du någonsin åkt ambulans? Direkt efter det att jag föddes gick färden med ambulans från Borås till Göteborg.

40. Föredrar du havet eller en pool? Jag hatar att bada, men älskar havet i sig.

41. Vad spenderar du helst pengar på? De fasta utgifterna har en benägenhet att öka i takt med inkomsten, men de pengar jag har lägger jag helst på någon form av elektronik eller på kläder.

42. Äger du dyra smycken? Inte ett enda smycke med undantag för vigselringen, om den nu räknas som smycke.

43. Har du någon gång testat narkotika? I alla fall inte medvetet.

44. Vad var det senaste du stoppade i munnen? Knäckebröd med smör och ost

45. Vem är den roligaste människan du känner? ?

46. Välj ett ärr på din kropp? Ett gigantiskt är som går från mitten av bröskorgen runt kroppen till mitten av ryggen. En gammal krigsskada från 1970…

47. Vad har du för ringsignal? SonyEricssons standardsignal. Jag hatar alla klämkäcka ringsignaler!

48. Har du kvar klädesplagg sen du var liten? Ett par vita skor

49. Flirtar du mycket? Inte speciellt mycket.

50. Vart togs din profilbild för din blogg? Den bild jag just nu använder i olika sammanhang på internet är tagen i vårt kök/vardagsrum

51. Kan du byta olja på bilen? Skulle aldrig falla mig in att ens försöka.

52. Har du fått fortkörningsböter? Nej

53. Vilken var den senaste bok du läste? Nextopia

54. Läser du dagstidningen? En snabb genombläddring av Borås Tidning varje morgon och sedan en massa nätvarianter.

55. Prenumererar du på någon veckotidning? Fokus

56. Dansar du i bilen? Dansar aldrig nykter…

57. Vilken radiostation lyssnade du på senast? P1 i bilen hem från jobbet i fredags

58. Vad var det senaste du krafsade ner på ett papper? En mötestid i min kalender

59. När var du i kyrkan senast? I december förra året på ett dop

60. Vilka personer utmanar du? Upp till var och en att ödsla tid på detta.

Fler som svarat på listan: Malin Collin, Sjumilakliv, Kurrylin

Veckan bloggtema i Bloggvärldsbloggen är alkohol. Här följer mitt bidrag.

Alkoholen kan vara en social dörröppnare. Alkoholen kan på samma vis bli en social dörrstängare och bromskloss. Den kan vara ett dövande medel för människor som inte orkar med sin livssituation. Det handlar inte om att alkoholen är för de som är handikappade med social kompetens. Det finns otaliga exempel på människor med enorm social kompetens som alldeles oavsett denna har fallit för alkoholens negativa följder.Det finns även många exempel på sammanhang där man mer eller mindre inte accepteras utan att själv dricka alkohol.

För många av oss är alkoholen ett tveeggat instrument. Vi kan känna oss stabila med vårt eget drickande, men vi kommer aldrig ifrån det faktum att de individer som av någon anledning inte är stabila indirekt påverkar oss i våra liv.

Det kan vara en förälder som utsätter sina barn för en olidlig uppväxt. Det kan vara ett syskon som skrämmande mycket följer i fotspåren av sin supande förälder. Det är den alkoholskadade grannen eller jobbarkompisen som nästan varje dag tar bilen till sitt jobb med misstänkt för hög promillehalt eller kompisen som får för sig att ta bilen hem ifrån festen när spriten nog har gått ur kroppen. Det kan också vara en totalt okända människan som på grund av sin psykiska status, i kombination med alkoholen, på något vis påverkar våra liv och för det i en riktning som vi aldrig har en chans att själva påverka.

Att dricka alkohol öppnar upp våra sinnen och ger oss möjligheter att
säga och göra saker som de flesta av oss annars aldrig hade gjort i
nyktert tillstånd. De flesta av oss kan hantera det på ett helt okej
sätt. En del dricker inte alls, antingen för att de inte vill eller för
att de inte kan hantera det, och vissa dricker mycket mer än vad de
borde. 

Jag dricker inte alls i någon större omfattning längre. Att ha små barn är säkert en anledning till detta, men jag känner av olika anledningar inte heller samma behov av att dricka mer än något glas vin, några öl eller ett gott glas whisky. Självfallet festar jag till det betydligt mer än måttligt och hälsosamt även nu för tiden, men det kanske sker två gånger istället för 26 gånger på ett år som var fallet för 8-10 år sedan.

Jag vill inte att mina barn ska se mig berusad med ett fånleende mer än nödvändigt ofta. Jag vill inte att de ska sig mig komma hem snorfull en lördagseftermiddag eller tidig kväll. De ska inte heller tvingas avstår saker eller skämmas för att deras pappa har druckit för mycket alkohol och kanske gjort bort sig. Om det låter präktigt så är det inte det saken handlar om. Alkoholen ska inte vara något som göms undan och alltid dricks i sammanhang där de inte är närvarande. Det ska vara en del av ett naturligt vuxet beteende. Det ska inte smygsupas folköl eller Explorer i källaren eller i förrådet. Det ska serveras till middagen eller som en sällskapsdryck när så passar.

Mina barn kommer sannolikt, alldeles oavsett vad, att när de blir större, förhoppningsvis hyfsat vuxna, att dricka sig alldeles för fulla precis som deras mamma och pappa har gjort både tillsammans och var och en för sig.

Konsekvenserna av ett överdrivet drickande får följder för den
enskilda individen och för människor runt omkring denna person, men det
är bara den som super, och gör sig själv till alkoholist, som kan
normalisera drickandet eller sluta helt. Det finns nästan alltid behov
av stöd och hjälp av omgivningen för att en person ska få kicken ta sig
i kragen. Men det är bara individen själv som har avgörandet i sina
händer.

Den allra närmaste omgivningen, inte minst inom familjen, är oftast så gravt påverkade mentalt av den som missbrukar att de inte har kraften att göra det som borde ske.

Att ange sin egen far,mor, man eller hustru till polisen så att de åker dit i en alkoholkontroll en vacker morgon är inget som man bara gör som anhörig. Men någon med lite vidare perspektiv, och utan att tillhöra den innersta kretsen, borde göra detta och det är kanske exakt en sådan sak som kan få individen att tänka om.

För min far hade kanske ett sådant uppvaknande 20 år tidigare gjort att mycket hade sett annorlunda ut. Ingen vet, men frågan finns där och får aldrig något svar.