Det finns ett antal olika anledningar till att jag bloggar. Det hela började med att jag skrev för att uttrycka åsikter i olika aktuella frågor i den aktuella samhällsdebatten och har sedan utvecklats och utvidgats till instick av betydligt mer personlig karaktär samlat på den här bloggen.
Varför skriver jag då som jag gör emellanåt? Vad är orsaken till att det som kan ses som ganska personligt ska ut och sväva till allas beskådan?
Till att börja med så var det absolut ingen självklarhet att göra det. Jag hade under ganska många år sporadiskt skrivit ner ord, rader och stycken i anteckningsböcker som legat i min sängbordslåda. Det handlade om att bearbeta och ta hand om de tankar som kommit upp. Det var inte på långa vägar allt av det som var speciellt personligt, men en del av det var av djupaste slag.
När jag sedan väl började treva mig fram med personliga texter så kändes det lite som om jag gick på minerad mark. Att skriva om sig själv enbart är en sak. Då är det ingen annan än jag själv som det på något vis är saker som kommer fram i ljuset. Sedan är det så att det går inte att skriva om sig själv utan att även andra personer runt omkring kommer med.
Den person som överlägset mest har varit en del av mina personliga texter är min pappa som dog 2002. Någonstans har han varit grunden till väldigt mycket, nästan helt, av alla de tankar jag har haft och som sedan successivt har omvandlats till bloggtexter. Anledningen till varför det är så kan var och en förstå genom att läsa texterna. Att skriva om det har för mig varit en form av terapi som i många stycken har kunnat avsluta funderingar och fått mig att gå vidare.
På samma vis är det med vissa andra texter där andra än min döda pappa har varit huvudfokus. Men när jag skriver om andra, som fortfarande finns omkring mig, och som själva kan läsa vad jag skriver så blir det betydligt mer komplicerat.
För mig handlar det om att det är min historia, så som jag upplevt olika saker, som är det jag skriver om. När andra personer då finns med i min historia så är det inte alls säkert att det i alla stycken stämmer överens med deras bild av hur det en gång var.
Den respons jag har fått på vad jag skriver har oftast varit positiv. Men jag vet att det finns dom som inte säger det rent ut men som tycker att jag i vissa avseenden har skrivit om andra personer på ett sätt som känns obekvämt. Så är det med all säkerhet, men återigen så handlar det om min version och min upplevelse.
Var och en har ansvar för sig själv och att försöka ta upp det som på ena eller andra sättet känns problematiskt i livet till ytan. Man kan prata om det, om det är en väg framåt, och man kan välja att göra som jag ibland gör.
I valet mellan att fortsätta vara tyst om saker som andra valde att tysta ner, eller i alla fall undvek att prata om eller på annat vis agerade passivt kring, så har mitt val blivit att berätta min personliga version av det så här.
Och tro mig, om det hade handlat om att verkligen säga hela den sanning som är min bild av vad som hänt i mitt liv så skulle det bli mer brutala beskrivningar av vissa personer än vad jag någon gång varit i närheten av. Men det har aldrig varit syftet med det hela och kommer så inte heller att vara i framtiden.
När tiden är inne så dyker det upp en text här som i många fall har legat och grott ganska länge. Vissa texter har växt fram under många månader och andra kommer på en kvart. Inget skrivs i affekt.
Så ser mina tankar om att skriva personligt ut.
Jag har funderingar på att skriva en ganska stor personlig berättelse framöver om någon som i allra högsta grad varit och är en del av mitt liv. Vi får se om det blir verklighet eller om det rinner ut i sanden. Det är ett projekt betydligt större än ett enskilt blogginlägg.
