Det var ju faktiskt så att det egentligen för första gången var en vänskap där jag kände att det fanns ett utbyte på lika villkor och där diskussionerna och samtalen skedde på lika villkor och med respekt för varandras åsikter. RAkt och ärligt utan omvägar.

Vi kände varandra långt innan vi ens hade träffats för första gången och på en lång rad punkter är vi raka motsatser och sättet som vi hanterar olika sakfrågor och sedan utifrån detta agerar är i de flesta fall fullkomligt olika.

Men det är inte detta som är grejen. Trots detta så har det alltid funnits just den där ömsesidiga respekten för varandra och inte minst förmågan att kunna diskutera och komma fram till supersmarta lösningar på världens alla problem.

Just det där var mer eller mindre en daglig ritual under alla de år vi arbetade tillsammans och det fanns få samhällsfrågor av rang som vi inte diskuterade. På samma vis kunde vi diskutera betydligt mycket djupare och personligare frågor än så. Det var helt enkelt många år bokstavligen med samtal mellan himmel och jord.

När det sedan blev så att vi inte längre arbetade på samma ställe så fortsatte vår kontakt till en början, om inte varje dag så i alla fall flera gånger per vecka. Sedan hände något. Kanske var det komplikationen i att vi arbetade på två olika företag som konkurrerar på samma marknad. Kanske var det så att arbetsbelastningen i en mycket knepig situation som jag lämnat gjorde att kraften inte fanns för att hålla kontakten. Kanske var det så att jag hade för tydliga åsikter om vad som var rätt och fel i det jag lämnade.

Jag vill inte lägga någon skuld i det hela men en faktor, väldokumenterad sådan, är oförmågan att få tummen ur och ta en kontakt med mig även om jag gjorde många och ihärdiga försök. Men förklaringar på det finns säkert i situationen som sådan.

Det jag egentligen vill säga är att jag tycker att det är enormt tråkigt att det inte finns en naturlig kontakt kvar längre med en person som var så viktig på ett sätt som få andra har varit. Varje gång vi ses eller hörs av, för det gör vi ju faktiskt fortfarande, så är det just det där snacket jag saknar som alltid kommer fram och som jag fan tycker att vi borde kunna återupprätta på ett normalt vis igen. Både för min skull och förhoppningsvis för din skull.

Olikheterna kan vi lägga därhän även i fortsättningen. Dom är vi säkert båda två glada att slippa dras med, eller hur?

Det är allt det andra som är det jag vill återskapa eller kanske snarare låta göra en glansfull comeback.

För mig har musik alltid varit en viktig del av mitt liv. Jag är passiv musikälskare som vare sig spelat något intrument eller ens skulle försöka sjunga inför någon annan.

Musiken kan spela olika roller beroende på typ av musik samtidigt som samm musik kan spela varierande roller i olika delar av livet.

Jag har alltid varit svag för musik som är självutlämnande, melankolisk och bitterljuv. Många uppfattar detta som tråkig musik, vilket det säkert kan vara, men det är också något som för mig har agerat stärkande och på något vis varit texter som jag har kunnat idendifiera mig själv i. 

Mycket av denna indentifikation har jag funnit i texter av Peter Lemarc, Ulf Lundell och Mauro Scocco. På senare år har även ett antal Eldkvarn-texter spelat en enormt stor roll.

Det behöver inte vara så att jag är i ett läge där texten behövs för att stärka mig i den stund jag befinner mig just då. Det kan lika väl vara något som ger en påminnelse om en svunnen tid och hur bra jag faktiskt har det nu och hur bra jag mår.

En sådan text är Lemarcs "En mans tomma löften" (spotify) där jag 1998, efter ett uppbrott i livet, hade de här raderna fårn just den låten upptejpade på kylskåpet i min lägenhet i flera år:

Vill du gå med mej i glädje får du gå med mej i leda
Ner till botten ibland
Följa linjerna i slumpens hand
Så säg, är denna vardag så banal?
För jag är ingen sval fläkt, ingen bris
Inget som änglarna sänt dej
Kan vara det värsta som hänt dej
Men ingen älskar dej som jag

Släpp inte taget om min hand
När jag sjunker ner i lös, lös sand
Kom och skjut ett kärleksskott från höften
Och du vet du får en mans tomma löften

Söker du en man som vandrar trygg
Som förmår att ge dej ro och skydd
Finner du en narr
Ett barn ibland
Som kan vara kung i detta land
Som aldrig funnits
Som aldrig varit 

Kan tyckas var aningen patetiska textrader så här 13 år senare, men just då var det rader som hjälpte och stärkte mig.

Det behöver inte heller vara en låt som jag en gång för länge sedan har en relation till i ett speciellt sammanhang för att man ska rycka till och känna hur väl den beskriver något som spelar an på egna upplevelser. Mauro Scoccos Jag saknar oss (spotify) är ett lysande exempel på just detta.

Mauro Scocco har ända sedan Ratata-tiden skrivit texter som jag har fastnat för och det är så många som på olika vis påverkat mig att det är omöjligt att räkna upp dessa här. Detsamma gäller alla de Lundell och Lemarc-texter som varit en kompis i olika lägen.

Även andra artisters texter finns i mina noteringar och faktum är att de flesta handlar om en identifikation av stunder och perioder som varit jobbiga. När det inte finns jobbiga saker att identifiera med musik så sker inte heller ett sökande efter dessa rader eller hela låttexter som en gång i tiden var så viktiga.

Några av alla de där lösryckta textraderna har jag samlade och en del av dom kan jag nästan exakt koppla samman med enskilda händelser:

"Kommer du ihåg vem jag är. Jag är den du sa du älskade. Där i alla dina vackra ord ser jag vad du fick och vad du tog."

"När hon har gått. När hon har sagt sitt sista ord. När det är tyst i ditt hem, När du är ensam vid ditt bord. När det är slut, när det är över, gå inte ner. Låt inte ensamheten förlama dig. Det finns ett liv. Ett annat liv. Ha det i sinnet, ha det i minnet, när du vill falla ner för att aldrig mer resa dej, aldrig mer leva. Låt inte ensamheten förlama dej. Det finns ett annat liv."

"Efter allt jag har gått igenom står jag ändå här på darrande ben, men jag vet att dom bär. Och vi gick genom elden och den skilde oss åt. Det som aldrig skulle hända, det hände ändå. Det som var kan ingen ändra bara det som komma skall."

"Jag kunde krupit över alper. Jag kunde svalt en ocean för att vara först i dina tankar. Att det var jag och inte han."

 

Jag är glad över att det inte är den här typen av rader jag sitter och förlorar mig i nu för tiden. Men perspektivet som finns i att titta tilbaka är intressant.

Även fast att det är många rader likt dessa jag har samlat på mig så överväger ändå glädjen i mitt musiklyssnande allt detta med råge. 

Madonna, The Beatles, Pet Shop Boys, Sheryl Crow, Wilmer X, Frank Sinatra, Prince, The Beautiful South, Prefab Sprout, Oasis, Johnny Cash, Dolly Parton, Timbuktu, Dean Martin, Mozart, Depeche Mode, Yazoo. You name it, listan kan göras hur lång och brokig som helst över alla den musik som jag älskar.

 

P.S.  Gissa gärna vilka låtar och artister mina "onamnade" rader tillhör…

Andra bloggar om mauro scocco, ulf lundell, peter lemarc, musik, kultur, nöje

 

Det har gått 3 år sedan det nödvändiga uppbrottet från mitt förra jobb.

Det var ett nödvändigt uppbrott av olika orsaker. Både personligt och för jobbet som sådant.

Det innebar nytt jobb och flytt till nytt ställe och annat hurs på en och samma gång. Det har inte enbart varit en dans på rosor. Men jag är fullkomligt övertygad om att många saker, både privat och yrkesmässigt, hade ställts på en helt annan och betydligt vassare spets än så som det nu blev och är idag.

Faktum är att min gamla arbetsplats idag inte existerar i närheten av det som jag lämnade i maj 2008. Jag har under resans gång haft åsikter om hur den processen gick till. Mycket beroende på att jag fortfarande efter 15 år i företaget, och trots att jag slutade och började hos en konkurrent, hade band till människor som var kvar där och till en idé jag såg förändras till något jag inte kände igen.

Jag kände inte minst ett engagemang i de många duktiga människor som jag under många år arbetat tillsammans med och som hamnade i en extremt jobbig situation på många olika sätt.

De känslorna och åsikterna finns inte längre någon anledning att vare sig fundera över eller lägga onödig energi på. Företaget jag arbetade på finns inte längre mer än juridiskt och företaget jag nu är hos fortsätter att successivt bygga på de idéer som det gamla för länge sedan kastat i papperskorgen.

Rätt eller fel beror givetvis på vem man frågar och vilken målsättning man har. Det mest rättvisande är kanske att ta en titt på hur marknadsandelarna på den gemensamma marknaden har förändrats och sedan fundera över orsakerna till detta.

Det är tre år som känns som fler än så. Men framför allt är det tre år som lagt grunden för en betydligt ljusare framtid än vad jag tror hade varit fallet annars.

Den 12 maj 2004 befann vi oss i Las Vegas och nångång efter lunch åkte vi ut till The Valley of Fire tillsammans med mannan som var vår kombinerade chaufför, fotograf, filmare och servitör.

Där ute i öknen gifte vi oss i solgasset med de röda klipporna och kaktusar som kuliss.

Idag firar vi 7 år som gifta och nästa vår, någon gång strax innan den åttonde bröllopsdagen nästa år, är tanken att vi tillsammans med barnen ska återse The Valley of Fire.

 

"Pappa, varför går dagarna så fort?"

Så brukar hon säga ganska ofta på kvällarna nu för tiden när hon tycker att det alldeles för tidigt är dags att lägga sig. 

Det finns inget att invända mot detta konstaterande från min stora lilla tjej som idag fyller 6 år. 

Dagarna, veckorna och åren går enormt snabbt och vardagsperspektivet förflyttas hela tiden från gamla till nya glädjeämnen och bekymmer. Att fylla 6 år är i sig inte en viktig gräns men att ett år kan göra stor skillnad är lätt att konstatera.

Det finns en helt annan trygghet i henne idag jämfört med för ett år sedan. Hon har själv märkt hur mycket hon klarar av bara hon vågar. Vi har säkert en del i detta men även personalen på förskolan är en viktig bit i denna utveckling.

Hennes intresse för bokstäver och ord, som har funnits där ända sedan hon var 2,5 år, har nu utvecklats ytterligare så att hon både läser och skriver på ett förbluffande sätt. Inte bara att hon för ihop bokstäver till ord utan att hon även får till de svåra sammasatta bokstäverna till rätt uttal. Ett intresse som givetvis är enorm bra för henne att ha med sig när hon till hösten början "nollan".

Det där med att dagarna går så fort kan lätt göra att man glömmer bort hur stolt och glad man egentligen är över sina barn. Jag märker i alla fall det. Men just stoltheten över hur duktiga dom verkligen är på så många sätt är givetvis något som är påfallande när man väl reflekterar lite mer än vanligt.

Det är kanske ytterligare en bra sak med födelsedagar.

Den här födelsedagen har hon fått att gå fort genom att först öppna paket i mammas och pappas säng, varit på Universeum med mamma och lillasyster och sedan ätit glass på Glasscafét i Bollebygd.

För nio år sedan var jag helt inställd på att få leva ett liv som ensamstående och utan några barn. Det var något jag intalade mig själv förmodligen som någon form av försvarsmekanism.

Resten är, som man brukar säga, historia och livet jag lever är i många stycken raka motsatsen till det jag intalade mig den gången. Inte minst det där med barnen är det mest genomgripande av allt.

Nora som snart fyller 6 och Milla som fyller 4 i höst är på många vis lika som bär, men visar ändå upp så många skillnader i intresse och sättet att ta sig an olika saker på. Fullt naturligt så glider lillasyster med på ett helt annat vis än vad storasyster gör.

Mycket sker på ett naturligare och mer självklart sätt. Oftast i det tysta gör hon saker för att få som hon vill istället för att vitt och brett uttrycka sitt missnöje. Ja, precis just för närvarande är hon inne i en period där hon likt en Lotta på Bråkmakargatan kan allt själv och talar om vad hon tycker och tänker om det mesta som inte går hennes väg. Men det går nog över snart…

Hon är en lurig liten tjej som vet exakt hur hon ska göra för att få sin vilja igenom. Att reta sin syster är bara en av alla hennes starka egenskaper.

Storasyster har hela tiden, ända sedan hon var drygt två år, varit intresserad av bokstäver och också kunnat alfabetet sedan någon gång runt den tiden. Att sätta ihop bokstäver till ord har successivt vuxit fram och någon gång i höstas så märkte vi att läste böcker själv. Hon låg och viskade fram orden för sig själv och hon ställde frågor om vad det stod på mjölkpaketen eller i en tidning bara för att kolla att hon läst rätt. Nu läser hon relativt obehindrat de flesta enklare och något svårare böcker som kommer i hennes väg.

När hon igår inte hade något att göra sa vi till henne att skriva en saga på datorn. Jag öppnade word åt henne och visade hur blankstegstangenten fungerar. 

Att hon skulle skriva en mening eller två var vi nog ganska säkra på, men att skriva små korta texter med den innebörd som det nu blev är spännande. Så här ser dom ut:

BARNÄN SOM GLÖMDE ATT DOM SKULE GÅ HÄM NEJ DOM HADE INTE GLÖMT DOM VILE BARA LEKA ÄNDAS TILL NATTEN MÄN DOM VISTE INTE VÄM SOM VAR ARG DÄR HÄMA

 

DET  VAR EN GÅNG TVÅ SMÅ BARN SOM VAR I SGOGEN OCH LEKTE MEN DOM  VISTE INTE VÄGEN  HEM MEN DÄR HEMA VAR MAMMA OCH PAPPA OROLIA ATT BARNEN HADE SGADAT SIG    

Nu är jag ju en stolt pappa givetvis. Inget att hymla med. Men att i några korta meningar inte bara lyckas förmedla vad hon själv tänker utan även hur andra personer tänker och reagerar är oerhört fascinerande.

Över huvud taget är det, generellt sett, otroligt vad barn lär sig och snappar upp saker som man inte förstår när det sker. Som en trisslott.

När vi nu har tillbringat en kortvecka i Lindvallen (för övrigt med ganska dåligt väder) så har Nora nu tappat alla hämningar när hon får på sig sina slalomskidor. Hon åker upp och ner i backen hela tiden och hon hade kunnat åka 5 timmar i sträck om hon bara hade fått.

Upp i liften. Hopp av och ett skrik att "kom igen nu så åker vi!"

Det är skillnad mot årets första besök i Ulricehamn när hon låg och skrek i barnbacken över hur jobbigt och svårt allt var. Nu handlar det om blå backe från toppen i Lindvallen.

För Millas del handlar skidåkning om att komma underfund med glasstruten och att inse att om hon åker själv utan kontroll på hur man stannar så måste någon stå och ta emot istället för att blir förbannad över att någon tar emot…