Det egendomliga är att det fanns en tid före det när han var den av mina äldre bröder som jag allra mest såg fram emot att få träffa.

Det var på den tiden som vi åkte till Liseberg eller när han tog med mig och spelade tennis. Det är i alla fall det jag minns, men allra viktigast var alla dom otaliga stunder när han, och hans dåvarande sambo, kom hem till oss och bröt ett vardagsmönster som många gånger verkligen behövde öppnas upp.

Av olika orsaker, där vår pappas alkoholmissbruk var huvudanledningen men där inte jag sitter på alla detaljer och omständigheter om den utlösande faktorn, så bröts detta så som jag då uppfattade över en natt. Från en trygg punkt i tillvaron till en punkt som inte längre existerade mer än i minnet.

All kontakt som tidigare funnits, mer eller mindre varje vecka, var puts väck. Skulden till att det blev så skickades från många i omgivningen över på min bror istället för att se det uppenbara i vad som var orsaken.

Omgivningen var förblindad i detta precis som i huvudorsaken, vår pappas missbruk, och valde det allra mest enögda sättet att se på detta och framställa det. Som barn var det svårt att inte lyssna på den enkla förklaringen och se min bror som ansvarig trots att det inte var så enkelt.

Han hade givetvis ett ansvar, som jag också är övertygad om att han hela tiden kände gentemot andra än just pappa, men som inte var i närheten av det jag fick lära mig då och som under så många år präglade min syn på och min relation till honom.

Under alla dessa år, som rör sig om drygt 15 år från slutet på 70-talet till mitten på 90-talet, träffades vi sporadiskt vid enstaka tillfällen i sammanhang som var allt annat än bekväma.

Det var först vid 90-talets mitt, när olika omständigheter i bådas våra liv hade förändrats, som de första darrande stegen mot en mer naturlig relation, inte bara med mig utan även med övriga bröder inräknade, inleddes och initiativet kom från just honom.

Den första "riktiga" träffen, där det inte var av annan anledning, skedde hemma hos honom på på Änggatan i Ulricehamn en sommardag. Det var ett trevande möte. Vi pratade i vida cirklar. Vi tittade på nån gammal film med oss tre yngre bröder från 70-talet. Mycket mer minns jag inte och mig veterligen det första tillfället sedan slutet på 70-talet när alla sex bröderna var samlade.

Jag vet också att han kom till mig när jag fyllde 25 år, något som jag då tyckte var en stor grej.

Sedan dröjde det till 1999 innan det blev ett nytt gemensamt möte. Även nu hemma hos honom. Den här gången på Stenmursgatan i samma stad. Det var en träff som öppnade allas våra fördämningar och där alla de frågor och inbillade oförrätter från vår uppväxt började hanteras.

Allt hade sin grund i hur vår far hade hanterat sitt eget liv och hur detta högst påtagligt påverkat vår relation till honom, vår relation till varandra och till alla andra runt omkring. Dessa fördämningar fortsatte att svämma över de kommande träffarna som nu fortsatte att ske minst en gång per år.

Det skrattades och gräts under tiden som vi nog gemensamt la ett pussel av vår gemensamma men ändå så skilda bakgrund. Vi lärde känna varandra över generationsgränser och personliga gränsdragningar för att successivt kunna lägga detta bakom oss och umgås utan ständigt ältande om vad som var vad och varför det skedde.

Läkeprocessen drog igång och fick rejält med syre från den dag som vår pappa dog i januari 2002. Det var där och då som locket öppnades på allvar och allt som avhandlades kunde relateras till en person som i allra högsta grad fortfarande var med och påverkade oss i våra liv men som inte längre tillförde nytt bränsle till brasan.

Släckningsarbetet i relationen mellan oss bröder kunde fokuseras på att steg för steg komma till ett slut i olika mer eller mindre jobbiga frågeställningar.

Trots att vi sedan 1999, snart under lika lång tid som relationen var mer eller mindre avklippt, har träffats minst en gång om året så tog det många av dessa år innan jag till sist kunde släppa den sista biten av det jag under så många år sett som en besvikelse över att min bror inte längre fanns där på det vis jag varit van vid.

Egentligen tror jag att det är först de sista 5 åren som detta slutligen har släppt och, vilket jag tror även han känner, det har infunnit sig en helt annan naturlighet de gånger vi hörs av eller träffas.

Jag tror att det är en kombination av att jag har slutat upp att känna en besvikelse som inte var rättvisande, utan baserad på vad andra personer hade för uppfattning om olika orsaker, och att han kanske känner just detta och på så vis kan släppa en del av allt det dåliga samvete som har tyngt honom under så många år.

Numera finns det inte längre något jobbigt i att träffas och jag skulle aldrig i min vildaste fantasi få för mig att vika undan in på en annan gata för att undvika ett möte så som jag faktiskt gjorde vid ett antal tillfällen under 80-talet.

När vi för knappt en månad sedan träffades på en av våra återkommande brödraträffar så kändes det som att den sista lilla pusselbiten föll på plats i relationen till min äldste bror.

Jag satte mig i hans knä och gav honom en kram och nånstans där knöts banden med mitt 70-tal, innan uppbrottet och allt som följde, ihop på riktigt allvar.

Ingen besvikelse och inga jobbiga frågor kvar att klara ut. Bara två bröder.

Den första riktiga dagen på semestern spenderades i Stranninge med sol från en klarblå himmel.

 

 

Det där med att fylla 40 var en smärre kris före datumet inföll för ett år sedan, men när det väl hade passerat så släppte vanföreställningen om att det skulle ske något banbrytande enbart beroende av ett specifikt datum.

Nog borde jag ha lärt mig att det inte är så enkelt att koppla något till en förutbestämnd tidpunkt. Millennieskiftet är det allra mest lysande exemplet över detta i vårt tid.

Samtidigt kan det vara bra att hänga upp sig på ett specifikt datum för att på så vis fundera och göra förändringar av mindre och större art i livet. Årsskiften är vanligtvis det som de allra flesta av oss använder för bokslut och framtidsplanerande i större skala.

Det är helt enkelt bra med eftertanke ibland.

På det viset var nog 40-årsdagen en bra brytpunkt, men inte de mer eller mindre negativa tankar om framtiden som också följde med på köpet. 

Nu har det gått ett år sedan detta och det har inte blivit mörkare i livet och jag har inte säckat ihop till följd av åldrande.

Jag lever och jag gör det på ett minst lika bra sätt som före den där osynliga gränsen passerades.

Idag är ännu en dag i livet och en avstämningspunkt när även ännu ett år i livet har passerat. Den här gången är det bara sista siffran i hur gammal jag är som ändras.

 

 

Hon har varit där i drygt 5 år vid det här laget, från det att hon knappt fyllt ett år, men idag var det sista dagen som dagisbarn för min äldsta dotter N. 

Efter 5 veckor sommarlov är det istället dags för fritids och sedan skolstart i förskoleklass den 23 augusti.

N på 6-årsdagen

Kan nå'n förstå hur tiden går? 

Nyss låg du här intill mitt bröst och lät din pappa ge dej tröst.

Men nu är du redan nitton år.

Jag minns dom stunder som vi haft
av sorg och glädje, gråt och skratt.
Jag minns det som det var igår
var gång jag kysste bort en tår.
Men nu är du alltså nitton år.

Vad fick du med dej ifrån mej?
Vad hann jag nå'nsin lära dej?
Kanhända det att jag älskar dej,
långt mer än jag nå'nsin älskat mej;
Också nu, när du är nitton år?

På det här viset skrev Björn Afzelius en gång i en sång, På egna vingar, till sin dotter.

Nu är inte min dotter nitton år. Hon har inte ens börjat skolan ännu. Men tiden går så fort och det är så lätt att missa att ta vara på allt. Jag känner att jag inte gör det tillräckligt bra alltid och det är något av allt som jag får mest dåligt samvete för. 

Inte minst att kanske vara tuffare mot N som är störst i förhållande till hur M kan glida igenom enklare och utan att jag inte alls är lika tuff mot henne. 

Men nu är hon i alla fall inget dagisbarn längre och hon slipper, enligt egen utsago, att dras med lillasyster hela dagarna på dagis. Jag tror nog att det oftast har varit ganska skönt att ha lillasyster med sig där, samtidigt som det säkert frestar på. Nu slipper hon det i ett par år innan det är dags även för M att göra entré i Bollebygdsskolan.

N sommaren 2008

Björn Afzelius fick inte uppleva mycket mer än att hans dotter kom till 20-årsåldern innan han gick bort i cancer. För mig är hans text en påminnelse om att jag måste bli bättre på att ta tillvara vardagssaker med både M och N. Det där som är så lätt att låta bli men som jag hade önskat att själv ha fått så mycket mer av som barn.

 

 

 

 

Det är snart tio år sedan en viktig resa i mitt liv ägde rum.

Sommaren 2001 satt min pappa hemma utan att själv kunna ta sig någonstans med sin egen bil. Detta berodde på att han tidigt samma år hade fastnat i en poliskontroll och blivit av med sitt körkort på grund av rattfylla. Han tog sig ingenstans oplanerat och därmed inte heller min mamma som aldrig har haft körkort.

Jag kan inte säga att jag, trots allt som hade varit tidigare i livet, kännde att detta var något bra. Men samtidigt så såg jag för första gången en pappa som riktigt rejält påverkades av något han hade gjort sig skyldig till och inte på något vettigt vis hade skuggan av en chans att skylla ifrån sig.

Det vara snarare så att det var märkligt att det inte hade skett tidigare under alla de år som han mer eller mindre varje vecka minst någon morgon satte sig i bilen utan att han borde göra så. Tankarna senare var mer vad som hade skett om just denna händelse, tidigt 2001, hade hänt 1979, 1982 eller 1986?

När jag hade semester i juli 2001 så kom jag med förslaget att vi skulle ta en dag och åka till dom ställen där min pappa bodde som liten. Jag kommer inte ihåg hur mycket det handlade om att jag ville och hur mycket det handlade om att göra något som bröt det faktum att han satt hemma hela dagarna.

Lite tveksam till en början, men till sist kom vi iväg i min Renault Clio. Även mamma följde med.

Färden gick till Överlida, Kalv, Mårdaklev och en rad andra platser i vad som var hans barndoms trakter. Det var faschinerande att se hur han sakta men säkert vaknade till när vi kom till dessa platser. Han var ute ur bilen vid sjön i Överlida för att komma fram till var huset som en gång fanns där hade stått. För att vara säker pratade han med dom som idag äger marken och fick platsen utpekad. Samma sak skedde flera andra gånger under dagen. Ut ur bilen. Prata med människor och hitta rätt. Det var en intensitet som jag inte hade sett på länge.

Någon gång framåt eftermiddagen stannade vi i Svenljunga och åt mat innan färden avslutades.

Ett halvår vid jul samma år åkte han ännu en gång, den sista gången skulle det visa sig, med mig i bilen till en dagen före jul-firande hos en av mina bröder. På vägen stannade vi vid kyrkogården i Gällstad för att min mormor skulle tända ljus på morfars grav. Han satt där i bilen och mumlade något om att det var ett jävla trist ställe att hamna på. Väl framme hos min bror var han precis sådär intensiv som han varit ett halvår tidigare när sommaren var i all sin prakt. Nu var det vinter men han var på samma vis.

Det var den sista gången jag såg honom vid liv. Julen firade jag på annat håll och en miserabel nyår firade,s med egna löften om en kraftig förändring, innan 2002 på allvar drog igång.

Det hann att gå en dryg vecka in på året innan ett telefonsamtal tidigt den 9 januari gav beskedet att han var död. Det var något som egentligen inte var ett dugg oväntat, men det är alldeles oavsett detta inte något som går att förbereda sig på.

Med ganska kort perspektiv på hans död var det en befrielse både för honom och för många i den absoluta närheten. Många knutar och söndertrasade band kunde sakta men säkert börja läka och hitta en ny mening igen.

För mig var, vad man lite sarkastiskt skulle kunna kalla, den sista färden till hans barndoms somrar, sommaren 2001, något som jag efter hans död kände personligen var en del av ett viktigt bokslut som jag i efterhand är enormt glad över att jag lyckades genomföra och vara med om. Det var inte så då, men det blev en del av ett avslut och något som på ett märkligt vis gjorde det enklare.

Idag åkte jag genom dessa trakter som vi gjorde 2001. Vi åkte genom Överlida, och jag såg höjden vid sjön där han letade efter huset som en gång fanns, och vägskyltar till Mårdaklev, Kalv och en del av de andra platserna susade förbi utanför bilen.

Vi träffas inte så ofta men när vi gör det är det nu för tiden alltid lika roligt och kanske märkligt att det inte sker oftare.

Jag och mina fem bröder var senast samlade i september. Den gången var det golf på dagen och efteröl i Ulricehamn. Igår var det Bollebygd som var platsen för en trevlig kväll tillsammans. En av sex saknades dock.

Sedvanlig invägning, med en rejäl viktminskning till protokollet, en öl på La Familia, okynnesbeställning av en fyrkantig pizza, en koll på vår roadmovie från täffen i Kristianstad 2002 och senare mat, musik och prat.

 

När träffas vi nästa gång? Kretsloppet i Borås i mitten av september? Och hur blir det med en upprepning av succéresan till Liverpool 2008?

Frågorna är många och svaret är väl egentligen så enkelt som att vi träffas och har lika roligt nästa gång, när det nu än blir.

Ett par timmar med dottern på skolan idag.

Ett möte med kommande klasskamrater i klass F1 på Bollebygdsskolan som startar sin första termin 22 augusti. En montesoriklass med 16 nya elever (F) och 7 elever (1) som snart averkat sitt år i förskoleklass ska gå tillsammans med två lärare. 

Spännande att se vilken stor skillnad det är på barnen den åldern och hur enormt svårt det måste vara att tillgodose alla elevers individuella behov. 

I alla fall var det några timmar som var positiva för N och garanterat gör det som hon längtar så mycket efter ännu enklare i augusti. Att för henne ännu mer aktivt få ta del av de bokstäver och siffror som hon så länge redan har varit så intresserad av kommer att bli bra för henne. Även allt annat som hon, precis som alla andra barn, är så nyfikna på tror jag kommer innebära en positivi explosion av kunskap i hennes hjärna.

Hon ställer ofta frågor, funderar en stund och kommer tillbaka och kollar att hon fattat rätt. Som i morse när jag sa att det skulle bli åska. Vad är åska frågor hon då och jag försöker mig på en så enkel förklaring som möjligt: när varm och kall luft möter varandra uppe i himlen så blir det precis som explosioner.

Hon kom tillbaka efter en kvart och visade med händerna hur hon trodde att det fungerade. Om det kommer kall luft här ifrån vänster rakt in i den här varma luften till höger så smäller det. Är det samma sak om det kommer kall luft nerifrån som krockar med varm luft där uppe? Vad svara man på det tro? Förmodligen är det så…

Jag pratade med en mormor som var där med sitt barnbarn som ska börja i samma klass som N. Hon berättar att om hon tyckte att det gick fort när barnen var riktigt små så går det ännu snabbare när dom väl börjar i skolan.

Först börjar dom i skolan och helt plötsligt står dom där och tar studenten. Det är ju det där med att tiden går så fort.

Om vi inte flyttar på oss av någon orsak så ska tio av dom åren klaras av i den skola som hon idag var och besökte. Det är en ganska nedgången skola vi har i Bollebygd, men stora renoveringsplaner finns och det känns som bråttom med detta med tanke på standard och den tillströmning av både nyinflyttade familjer och nyfödda barn som sker i kommunen.

Men det viktigaste är trots allt att det finns personal som har kompetens och tid att ta sig an alla dessa små barns egensinnigheter och behov så bra som möjligt. Jag fick ett gott intryck av detta idag och själva montessoripedagogiken, som jag ärligt talat inte varit speciellt insatt i tidigare, känns också helt rätt.

I alla fall tror jag att det passar just N alldeles utmärkt. Min första lilla stjärna.