Vad kan man göra på vägen hem ifrån jobbet egentligen?

Ja, man kan till exempel med bilder dokumentera vad som passeras på vägen från Järntorget till centralen, vidare med tåget till Bollebygd, hämtning på skolan och på dagis innan vi är hemma.

 

Semestern är över för den här gången. 

Jag räknade ut igår att det faktiskt var min 24:e sommarsemester sedan jag började arbeta efter skolan.

När semestern är över så innebär det också att barnens sommarlov är slut. Ett går tillbaka till dagis, och är helt plötsligt nästan störst där, samtidigt som att det är första gången som hon inte är där med sin storasyster.

För den stora tjejen är det istället så att hon nu är minst helt plötsligt. Att börja förskoleklass, med några veckor uppvärmning på fritids, är en helt annan sak än det hon har varit van vid i fem års tid sedan hon började på dagis. En hel skola med barn ända upp till högstadiet dit hon nu alltså ska gå varenda skoldag i tio års tid fram till att hon är 16 år!

Jag är helt övertygad om att hon kommer att klara det hur bra som helst. Själva kunskapsbiten som sådan är jag inte det minsta orolig över att hon ska fixa med bravur och den andra biten, med alla nya kompisar och ett betydligt tuffare klimat än på dagis, tror jag också att hon med sin smartness och den grund hon har med sig, från de senaste åren på Ekdalens förskola, kommer att fixa. På något vis är det dags för henne att, utan att på något vis blir stor för fort, ta ett steg bort ifrån en del av dagisbeteendet.

Med lillasyster är det kanske snarare så att hon, stor som hon nu kommer att tycka att hon är, kan bli lite för kaxig.

Bara det att hon cyklar utan stödhjul har satt vissa spår. Ett exempel på detta med att känna sig stor är när hon för någon vecka sedan inte fick leka med sin syster, som hade en kompis hemma, och var ledsen över detta.

När hon fick förslaget att istället gå ut och leka med två tjejer som går på samma dagis som henne utbrast hon istället i att "Jag vill inte leka med någon som har stödhjul på cykeln!"

Nu får hon nog bita i det sura äpplet och leka även med dom som fortfarande har stödhjul på sin cykel. Det blir liksom lite besvärligt i livet annars om det är kriterier likt denna som ska avgöra vem som duger…

När nu den första arbetsdagen är avklarad så vet man ju, baserad på den där erfarenheten från 24 tidigare tillfällen, att det ganska snart blir vardag även av detta. Och snart är det ju dags för semester igen…

Min sista semestervecka spenderas ensam med barnen. Frun började jobba idag igen.

Efter att jag hade klarat av några jobbmåsten på morgonen så bestämde jag och barnen att vi skulle åka till Gunnebo Slott och Trädgårdar och se hur det ser ut där.

Har ni inte varit där är det väl värt ett besök och inte minst om ni är mer trädgårdsintresserade än vad jag är numera.

Efter några timmar där så drog vi till Allum i Partille för att balansera upp dagen en aning. 

Tre dagar i den här veckan har ägnats åt en minisemester tillsammans med vänner till Kolmårdens djurpark. 

Vi bodde i campingstugor på First Camp Kolmården och vädret var med oss i princip hela tiden. Ett ösregn precis i slutet på djurparksbesöket, ett ösregn när jag skulle grilla på campingen och ytterligare ett ösregn när vi skulle stanna i Vadstena på vägen hem.

 

Den absoluta höjdaren, i dubbel bemärkelse, var den nya linbanan som man har byggt och som ersätter den safaritur som tidigare kunde göras med bil bland djuren. Nu är det istället en färd på knappt en halvtimme med överblick över djur och natur.

Något som också är positivt, även om det kan tyckas dyrt initialt, är enhetspriset för att gå in och där sedan alla attraktioner ingår i priset istället för att hålla på och lösa inträde till olika delar. 

Sammantaget en mycket trevlig tripp på några dagar.

 

Dagen skulle bli solig påstods det igår.Så blev inte fallet men dagen tillsammans med familjen Blohm blev trevlig ändå.

Östra stranden och Särdals kvarn ingick i dagens tur till Halmstad.

 

 

En del av mina semesterambitioner innehåller att strukturera upp en del av min nätnärvo lite annorlunda och förhoppningsvis tydligare (i alla fall för mig själv).

I detta ingår bland annat att samla ihop alla fotografier av olika slag som jag tar med min iPhone eller med den nya digitalkameran Olympus E-PL1. 

Detta sker på mitt Flickr-konto som jag länge har haft men inte riktigt sett till att använda så som nu är meningen.

Det är bilder av olika slag och kvalité och jag kommer även att fylla på med en del äldre bilder ur mina arkiv. Ingen ambition att vara en fantastisk fotograf utan mer för att dokumentera.

Min Flickr-sida hittar ni här och det går alldeles utmärkt att kommentera bilderna!

Släktträff i skönt sommarväder vid Arnäsholm, Frisjön.

 

Det egendomliga är att det fanns en tid före det när han var den av mina äldre bröder som jag allra mest såg fram emot att få träffa.

Det var på den tiden som vi åkte till Liseberg eller när han tog med mig och spelade tennis. Det är i alla fall det jag minns, men allra viktigast var alla dom otaliga stunder när han, och hans dåvarande sambo, kom hem till oss och bröt ett vardagsmönster som många gånger verkligen behövde öppnas upp.

Av olika orsaker, där vår pappas alkoholmissbruk var huvudanledningen men där inte jag sitter på alla detaljer och omständigheter om den utlösande faktorn, så bröts detta så som jag då uppfattade över en natt. Från en trygg punkt i tillvaron till en punkt som inte längre existerade mer än i minnet.

All kontakt som tidigare funnits, mer eller mindre varje vecka, var puts väck. Skulden till att det blev så skickades från många i omgivningen över på min bror istället för att se det uppenbara i vad som var orsaken.

Omgivningen var förblindad i detta precis som i huvudorsaken, vår pappas missbruk, och valde det allra mest enögda sättet att se på detta och framställa det. Som barn var det svårt att inte lyssna på den enkla förklaringen och se min bror som ansvarig trots att det inte var så enkelt.

Han hade givetvis ett ansvar, som jag också är övertygad om att han hela tiden kände gentemot andra än just pappa, men som inte var i närheten av det jag fick lära mig då och som under så många år präglade min syn på och min relation till honom.

Under alla dessa år, som rör sig om drygt 15 år från slutet på 70-talet till mitten på 90-talet, träffades vi sporadiskt vid enstaka tillfällen i sammanhang som var allt annat än bekväma.

Det var först vid 90-talets mitt, när olika omständigheter i bådas våra liv hade förändrats, som de första darrande stegen mot en mer naturlig relation, inte bara med mig utan även med övriga bröder inräknade, inleddes och initiativet kom från just honom.

Den första "riktiga" träffen, där det inte var av annan anledning, skedde hemma hos honom på på Änggatan i Ulricehamn en sommardag. Det var ett trevande möte. Vi pratade i vida cirklar. Vi tittade på nån gammal film med oss tre yngre bröder från 70-talet. Mycket mer minns jag inte och mig veterligen det första tillfället sedan slutet på 70-talet när alla sex bröderna var samlade.

Jag vet också att han kom till mig när jag fyllde 25 år, något som jag då tyckte var en stor grej.

Sedan dröjde det till 1999 innan det blev ett nytt gemensamt möte. Även nu hemma hos honom. Den här gången på Stenmursgatan i samma stad. Det var en träff som öppnade allas våra fördämningar och där alla de frågor och inbillade oförrätter från vår uppväxt började hanteras.

Allt hade sin grund i hur vår far hade hanterat sitt eget liv och hur detta högst påtagligt påverkat vår relation till honom, vår relation till varandra och till alla andra runt omkring. Dessa fördämningar fortsatte att svämma över de kommande träffarna som nu fortsatte att ske minst en gång per år.

Det skrattades och gräts under tiden som vi nog gemensamt la ett pussel av vår gemensamma men ändå så skilda bakgrund. Vi lärde känna varandra över generationsgränser och personliga gränsdragningar för att successivt kunna lägga detta bakom oss och umgås utan ständigt ältande om vad som var vad och varför det skedde.

Läkeprocessen drog igång och fick rejält med syre från den dag som vår pappa dog i januari 2002. Det var där och då som locket öppnades på allvar och allt som avhandlades kunde relateras till en person som i allra högsta grad fortfarande var med och påverkade oss i våra liv men som inte längre tillförde nytt bränsle till brasan.

Släckningsarbetet i relationen mellan oss bröder kunde fokuseras på att steg för steg komma till ett slut i olika mer eller mindre jobbiga frågeställningar.

Trots att vi sedan 1999, snart under lika lång tid som relationen var mer eller mindre avklippt, har träffats minst en gång om året så tog det många av dessa år innan jag till sist kunde släppa den sista biten av det jag under så många år sett som en besvikelse över att min bror inte längre fanns där på det vis jag varit van vid.

Egentligen tror jag att det är först de sista 5 åren som detta slutligen har släppt och, vilket jag tror även han känner, det har infunnit sig en helt annan naturlighet de gånger vi hörs av eller träffas.

Jag tror att det är en kombination av att jag har slutat upp att känna en besvikelse som inte var rättvisande, utan baserad på vad andra personer hade för uppfattning om olika orsaker, och att han kanske känner just detta och på så vis kan släppa en del av allt det dåliga samvete som har tyngt honom under så många år.

Numera finns det inte längre något jobbigt i att träffas och jag skulle aldrig i min vildaste fantasi få för mig att vika undan in på en annan gata för att undvika ett möte så som jag faktiskt gjorde vid ett antal tillfällen under 80-talet.

När vi för knappt en månad sedan träffades på en av våra återkommande brödraträffar så kändes det som att den sista lilla pusselbiten föll på plats i relationen till min äldste bror.

Jag satte mig i hans knä och gav honom en kram och nånstans där knöts banden med mitt 70-tal, innan uppbrottet och allt som följde, ihop på riktigt allvar.

Ingen besvikelse och inga jobbiga frågor kvar att klara ut. Bara två bröder.