Minnen från min mormors hus

Gräsmattan var en sådan där som var ganska stiksig. Men så fanns det några små runda plättar med mjukt gräs.

Det var på platser där det hade funnits ett träd och där nytt gräs var sått. Just träden var annars mest omvandlade till målstolpar när vi spelade fotboll. Det största målet var mellan två äppelträd. Det var där vi sköt straffsparkar. De mindre målen var mellan ett träd och häcken vid tomgränsen.

Det var förresten vid det träd som var högerstolpe i det stora målet och vänsterstolpe i det lilla som jag två gånger på ett halvår bröt min högerarm. Första gången, på annandag jul 1978, ramlade jag när vi spelade fotboll och fick armen under mig. Den andra gången klättrade jag i trädet, föll och fastnade i en liten gren för en sekund eller två innan jag föll pladask på marken och bröt samma arm igen.

Trädgården i övrigt innehöll ett stort trädgårdsland och ett rött uthus med ett garage som var så litet att ingen normal bil gick in där.

0010076

Från början var huset vitt med en liten glasveranda. Sedan renoverades fasaden samtidigt som verandan byggdes större och huset fick en mörkgrön murrig färg under ett decennium innan det återigen fick sin vita färg.

Taket vet jag med säkerhet fick nya pannor en sommar någon gång 1976-1977. Det var då som vi lekte i trädgården när alla vuxna klättrade på taket. En del av leken bestod i att kasta upp dartpilar i luften och se var dom landade. Och landade gjorde dom ju hela tiden. Den sista pilen som kastades upp i luften såg till att landa rak i mitt huvud. Där satt den tills pappa hade klättrat ner från taket och drog ut den.

Det där uthuset förresten. Det var inte bara så att det innehöll ett minimalt garage. Där fanns också ett rum där mormor satt och skötte sin hemsömnad under en period. Det var också ett rum som min morbror och hans kompisar gjorde om till ett ganska kortlivat hemmagym. Även om det inte var aktivt så länge så satt plancherna kvar på väggarna betydligt längre.

Runt trädgården var det skog på två och en halv sida och det var skog som var full med svamp varje år. Särskilt på ett ställe alldeles intill stigen, môsavägen, växte det kantareller i en lång rad på samma ställe varje år.

Inne i huset, som inte var speciellt stort, bestod nedervåningen av ett lite större vardagsrum, ett mindre rum och ett litet kök. Från början fanns en entré även på sidan av huset, rakt in i köket, men den offrades när huset renoverades för att istället ge plats åt ett badrum.

Köket var som sagt litet men det innehöll ändå både en vanlig spis och en gammal vedspis som gick att elda i. Tyvärr hade de kakelugnar som en gång funnits i huset plockats bort när elementen med direktverkande el sattes upp.

Det var i det här huset som jag tillbringade så många dagar under min uppväxt. Många av alla dessa dagar var tillsammans med min ett år äldre kusin när vi på skollov var hos mormor och spelade kort, hockeyspel och en massa annat. Det var han som fällde mig den där annandagen när armen bröts första gången.

När vi satt i köket och skulle dricka saft och äta kakor så var det alltid en tävling om vem som hade högst nummer i botten på glasen som var numrerade och vi knäckte pepparkakor och den som lyckades knäcka dom i tre delar vann.

Det var förresten även han som kastade den där pilen som satte sig i min skalle.

Jag sov även över där andra dagar och gjorde det ofta i soffan i vardagsrummet. En av alla dessa kvällar var en klassisk svensk tv-kväll när Studio S sände sitt program om videovåld och använde Motorsågsmassakern som exempel.

Ett annat klassiskt tv-minne från samma år som jag såg där i mormors vardagsrum var när USA vid OS i Lake Placid som Sovjetunionen i hockey.

Ett annat minne som inte alls är speciellt roligt är den dagen, en sommardag, när nästan alla de närmaste släktingarna till min morfar var på besök. Jag minns det som en trevlig dag, med massor av människor, ända fram till det att min morfar helt plötsligt inte mådde bra och, som jag minns det, gick upp på övervåningens toalett och spydde. Det blev värre och till slut åkte han med taxi till sjukhuset.

Det visade sig vara en hjärnblödning och så illa att han aldrig efter den dagen kom tillbaka till ett normalt liv. Jag är inte säker, men jag tror att den enda gången han efter detta var hemma igen var en där julen när jag på annandagen bröt armen. Något år senare dog han.

Jag kunde ofta gå till mormor på vardagskvällar och sitta där och läsa tidningar i lugn och ro. Jag vet att jag och min lillebror nästan tävlade om att vara först med att gå dit när det senaste numret av Hemmets Journal hade kommit så att vi kunde klippa ut bilderna i Fickjournalen.

Ett rum som jag också gillade att vara i var det rum som min morbror hade på andra våning så länge han bodde där. Det var inte minst fantastiskt att sitta och bläddra bland alla hans LP-skivor.

När jag var liten så hade jag hela tiden drömmar om hur jag skulle bo. Jag gjorde egna ritningar på drömhus och jag gjorde ritningar för att göra om hus där jag placerade in möbler och annat från olika kataloger. Ett av de hus jag möblerade i mina drömmar var mormors hus. Jag ville bo där och göra det till mitt hus.

När min mormor någong gång 1993 började prata om att inte längre bo kvar i sitt hus så fanns tanken någonstans i bakhuvudet fortfarande att jag ville bo där. Men jag var precis i början av ett förhållande och skjöt det ifrån mig.

Istället blev det så att jag och min flickvän flyttade till en lägenhet i Ulricehamn i slutet av 1993 och tänkte att det var rätt väg framåt. Men en bit in på 1994 blev mormors tankar på att sälja konkreta och helt plötsligt så var det så självklart att jag skulle köpa det där huset.

Sagt och gjort. I slutet på augusti skedde övertagandet av huset och vi påbörjade en del mindre renoveringar. Heltäckningsmattor kastades ut, gamla fina trägolv därunder slipades upp och isolering sprutades in mellan golv och grund. Väggar i rummen gjordes om med nya gipsskivor, dörrposter rensades ifrån en massa lager gammal färg.

Det skedde en hel del i början och tankarna om vad som skulle kunna göras var ganska stora från min sida, men omständigheter gjorde att det aldrig blev så bra som det kunde blivit.

Efter att ha hankat oss fram så blev det hösten 1996 så att huset såldes vidare. Det var inget lätt beslut och jag kände en skuld över att inte behålla det längre.

Nu blev det ändå så. Mormors hus och jag gick skilda vägar. Det gjorde även min flickvän och jag ett par år senare.

Det finns idag ingenting som jag ångrar av vad som skedde för 15 år sedan, men minnena från min uppväxt, alla besök hos mormor, i detta hus, är minnen som ljusa sådana från de här åren.

 

När julen inleds med en vält yucca-palm

En fot i den stora kopparkrukan så att både lekarkulor och den meterhöga yuccapalmen flyger ut på golvet. 

Att det var just julafton var inte ens anledningen till att det redan mitt på dagen var så slirigt och sluddrigt i kropp och mun att något sån här händer. Det kunde vara vilken annan dag som helst utan att det skulle brutit något mönster.

Ett brutet mönster skulle varit en julafton utan att något sånt här händer, annat än av ren otur.

Men nu var det alltså julafton och förmodligen den sista sådana där det ens i fantasin och drömmen fanns kvar en tro om att det kunde vara bara en julafton som i alla fall snuddade vid att vara en stund av ren och skär glädje och avkoppling.

Att det var just en stor kopparkruka som råkade stå i vägen för vingliga ben var mer en slump. Men det var en brysk signal till alla som försökte hålla ett mod av julstämning uppe att inte orka hålla sig vid detta.

Det brists ut i tårar. Det uppstår en aggressivitet och tonläget höjs redan innan julskinkan ens har funderat på att äntra julbordets röda duk med vita broderade snöstjärnor.

En stund av oro och upprördhet förbyts sedan i en förädisk stämning som på ytan kan ses som ganska trevlig, och kanske till och med jullik, men som bara handlar om en behärskning och en respekt inför de som mest av allt vill att det ska vara jul på riktigt.

Julskinkan kommer fram på bordet tillsammans med sina kompisar julkorven, det kokta köttet, dopp i gryta, rödkål, rullsylta och allt annat som bara ska befinna sig på det där bordet oavsett om någon äter det eller inte. Den här gången ligger det också ett fat med ett kött som inte brukar vara där.

Eller kött förresten. Det är inte kött. Det är rökt älghjärta som ska avnjutas denna jul och nåde den som inte uppskattar denna läckerhet.

Alla äter och ser glada ut fast att tanken på ett bultande hjärta från en älg hela tiden finns i bakhuvudet. Men vem skulle våga ifrågasäta något sådant just då?

Till och med grisfötterna från året innan hade varit bättre.

Tack vare att det inte serveras någon alkohol på vårt julbord så lugnar sig det hela ytterligare och blir nästan till en trevlig stund. Men irritationsdarret och oron över att något ord eller annan oväsentlig sak ska tända gnistan finns där hela tiden under middagen och timmarna innan gästerna vänder hemåt.

Gästerna andas ut på vägen hem i sina bilar.

De som är kvar i huset, där en vält yucca-palm inledde julfirandet, väntar nu bara på efterrätten.

Finns det någon mer alkohol i något skrymsle i den där källaren eller kan det kanske, kanske bli en julaftons kväll på utandning?

Alla vet innerst inne åt vilket håll det lutar.

Milla fyller fyra

Det är ju lätt att hela tiden se henne som den lilla tjejen. Hon är ju förvisso minst, men det är också något hon är en mästare att rida på i olika sammanhang.

Som många andra så har hon blivit mer och mer medveten om att hon är minst och har gjort allt för att intala både sig själv och andra att hon är stor nu. Eller i alla fall att hon blir stor när hon fyller fyra år.

Och just den dagen har idag infallit. Milla har fått fylla fyra år och hon har gjort det med ett leende på läpparna hela dagen – från paketöppning halv sju, till lek med presenterna 2,5 timme på Leos Lekland och nu en hemgjord pizza.

Även om hon alltid kommer att vara vår lilla Milla så har hon ändå tagit ett stort mentalt kliv själv idag.

Nästa år blir det under 50 minuter!

Det är en något sliten kropp så här dagen efter, men jag fullföljde målsättningen och sprang Kretsloppet, en mil, i Borås igår eftermiddag.

Faktum är att det utifrån förutsättningarna, fem löprundor sedan mitten av juli pga av skada, gick fantastiskt bra.

Tiden 52.12 är kanske inget att skryta med så, men med tanke på att målet var att klara 55 minuter så var det över förväntan.

image from images.instagram.com

Banan var sanningen att säga rätt enkel med egentligen bara två uppförsbackar att ens tala om. Men en del energi och tid gick faktiskt åt till att hantera alla löpare runt omkring mig som inte var helt disciplinerade i alla lägen. Jämfört med att springa ensam, som jag alltid gör, så blir det självfallet en helt annan grej som i alla fall inte är positivt.

Positivt var det dock att springa där det fanns publik. Det var en enorm skillnad där jämfört med den del av banan, mellan 4,5-7 km där det inte fanns många människor vid sidan om banan.

Sammantaget en positiv upplevelse som definitivt ger mersmak och med en ännu mer stabil träning inför Kretsloppet 2012 så är jag fullkomligt övertygad om att relativt lätt kunna springa under 50 minuter!

Jag är helt enkelt ingen Gebreselasie…

Sex löprundor under augusti med en långsam förbättring är sammanfattningen av månaden som tar slut idag.

Efter det stora haveriet i juli så vågade jag mig på att springa igen först den 11 augusti. Det var en runda där jag stannade varje gång det gjorde ont. Lugnt och fint.

Det gick okej och det har gått okej sedan också. Gårdagens 6 km var första tillfället utan någon känning i knät. Men det känns ändå trögt och inte i närheten av känslan fram till slutet på juni. Inget flyt alls och det krävs minst 3 dagar mellan gångerna för att det inte ska finnas sviter från föregående gång.

Det är bara att inse att det nog är längre sträckor snarare än snabba tider som jag får ha som mål ett bra tag framöver.

Överilade rundor alldeles för nära gränsen till det maximala gjorde att läget är som det nu ser ut. Korkat kan tyckas, men det är ju så roligt att springa snabbare hela tiden

Tveksamheten inför att ge mig i kast med Kretsloppet om knappt tre veckor är stor.

Imponerad av min envisa fru

Om någon hade sagt för ett år sedan att min fru skulle cykla 10 mil i en tävling så skulle jag inte ha satt många kronor på det. 

Den enkla anledningen till min skepsis då var att hon fick så ont i sina knän att en tur på några kilometer vara en pina. Hon kunde komma hem efter 20 minuter och vara helt knäckt över att det inte funkade.

Men envishet är som de flesta av er vet också en drivkraft och hennes envishet har i år fått ute henne i löparspåret, där hon sakta men säkert har kommit till en anständig nivå, och cykelturer modell längre med sikte på att vara med i Viaredsjön runt.

Denna tävling på just 10 mil är nu avklarad i värsta tänkbara väder med regn i mer eller mindre stor mängd under stora delar av tävlingen. Inte minst första halvan blev cyklisterna bokstavligen dränkta av regn.

Hon gjorde rundan med sin syster och när Bollebygd passerades hade hon haft ont i magen. Detta hindrade dock inte en fortsatt färd. Efter byte av skor och strumpor så fullföljdes de tio milen. 

Träningsverken lär inte bli att leka med, men hon gjorde något som jag aldrig trodde för ett år sedan att hon skulle klara av och jag är mycket imponerad av detta.

Viaredsjön runt

Om tre veckor är det dags för hennes tredje del i målet att göra en Boråsklassiker då är det en mil i löparskor när Kretsloppet ska avgöras i Borås och där det är tänkt att även jag ska vara med om mitt knä pallar.

Förutom Viaredssjön och Kretsloppet ingår även Linnémarchen, Klassikersimmet och en skidtävling i klassikern. Man måste genomföra 4 av dessa 5 tävlingar inom loppet av 12 månader från det att den första är avklarad. Vilken man börjar med spelar ingen roll.

Just skidtävlingen är det delmoment hon har sagt att hon inte ska vara med i, men de sista veckorna har hon börjat prata om att hon önskar sig längskidor i födelsedagspresent…

 

En separation är en längtan som istället blir till en saknad

Det finns så många orsaker till att en separation sker och egentligen kan väl ingen utomstående säga om det är ett riktigt eller felaktigt beslut. Om paret har kämpat tillräckligt eller inte för att hålla samman. Det är omöjligt att veta.

Det som går att veta är att det finns separationer som är nödvändiga. Inte bara för de två vuxna i sammanhanget utan även för de barn som lever i ett mer eller mindre stort inferno som påverkar deras situation att känna trygghet och att få lugn och ro.

Men även om en separation då är den utväg som finns för att kunna bygga en tillvaro på ett annat sätt än med båda sina föräldrar under samma tak så tror jag inte att något barn innerst inne vill att deras föräldrar ska skiljas åt även om det förmodligen är bäst.

Som barn drömmer man om att mamma och pappa ska kunna komma överens och leva tillsammans.Det ska gå långt för att man ska tycka annorlunda, men att barn faktiskt också kan se en skilsmässa som en utväg är nog det yttersta tecknet på att det är nödvändigt.

Men alldeles oavsett om det är nödvändigt så är det de facto just en skilsmässa där ingenting blir som det var och som ambitionen en gång talade till föräldrarna när dom bestämde att dom ville ha barn.

Att det kan skapa en frihet att inte fortsätta leva tillsammans är säkert rätt på ett vis, men att vara tvungen att dela upp sin tid med sina barn i alla tänkbara sammanhang är något av en mardröm och knappast något som kan kategoriseras som frihet.

Sanna Lundell kallar detta för att livsglädjen efter en separation landar till slut i en livslång sorg. Hon gör detta efter att ha läst boken Happy Happy med författarna Katarina Wennstam och Maria Sveland som frontfigurer och där en separation tydligtvis är något som bara är bra.

Jag har inte läst boken och ska inte ge mig in i någon debatt om detta, men så långt som att det inte är något odelat positivt som skapar en frihet av det slag som vissa tycks tro är jag ganska säker på.

Du kommer alltid att som förälder att ha ett mer eller mindre dåligt samvete över det faktum att dina barn inte fick växa upp tillsammans med båda sina föräldrar på ett någorlunda vettigt sätt. Även om barnen i många fall totalt sett får bättre förutsättningar så gnager det nog ändå i dom att vara ett barn drabbat av en separation.

Jag vet inte. Jag är inget skilsmässobarn. Men jag vet att jag i många år, när jag var barn, var helt säker på att en skilsmässa hade varit det bästa i min familj. 

Vilka följder det hade fått och om det verkligen hade ökat tryggheten och lugnet i tillvaron har jag ingen aning om.

Men på samma vis som att det gnager i själen hos föräldrar som separerar och låter skilja sina barn ifrån ett liv tillsammans med båda sina föräldrar, så är jag lika övertygad om att det går runt många, många som aldrig slutar fundera på om det inte hade varit bäst med en skilsmässa ändå. Men det handlar knappast om guld och gröna skogar oavsett vilket valet blir. I alla fall inte i rollen som förälder.

Kanske kan man koppla ihop Sanna Lundells tankar med några rader i en av hennes pappas låtar som en beskrivning över vilken känsla det kan handla om:

Jag längtar inte längre efter att ha dej här 
men jag saknar dej
Som om min själ har gått ifrån mej
för att vara hos dej
så saknar jag dej
Jag önskar att jag aldrig
hade träffat dej där
Såna som vi vet nog inte vad kärlek är
men jag saknar dej

Sorgen över något som en gång tycktes var det bästa som kunde hända övergår ifrån en längtan till en saknad över något som kunde blivit så mycket bättre än vad det blev när vardagen tog död på den glimmrande teorin och drömmen.

Jag är inte dummare än att jag inser att man inte kan fortsätta leva tillsammans bara för barnens skulle. Men en separation frigör en inte från all den problematik som finns i relationen. Det dyker istället upp andra.

Även Jerry har bloggat om Sannas text.

 

Jag längtar tillbaka till det jag själv inte upplevt

I en lördagskrönika, någon gång i juni, om Las Vegas skrev Per Bjurman något som låter så självklart, som om det har sagts tidigare, och som sättet fingret exakt på något som jag själv känner men inte har lyckats formulera på detta enkla vis:

Jag längtar inte tillbaka till min egen ungdom. Jag längtar tillbaka till det jag själv inte upplevt.

Bjurman längtar tillbaka till Vegas när Sands låg där The Venetian nu breder ut sig och man klädde upp sig istället för att som nu gå omkring i shorts och glo.

Jag skulle också velat uppleva detta och en rad andra saker som skedde före det att jag själv var medveten om världen omkring mig men även sådant som har hänt under min livstid men som inte varit möjligt att uppleva live eller kanske komma ihåg. 

Det handlar inte om att vara med och förändra något eller skriva om historien. Det handlar om att har varit på plats när historien skrevs så som vi känner den och se om den bilden stämmer.

Det mesta handlar om vår 1900-talshistoria och påfallande mycket har med USA att göra. Kanske inte så konstigt egentligen om man ser till hur det århundradet såg ut. 

Jag skulle vilja vara med på The Cavern i Liverpool när Beatles där gjorde ett otal spelningar innan de blev kända. Att gå en trappa ner och stå där och se John, Paul och George, tillsammans med de tidiga medlemmarna Stuart och Pete, spela sig fram till genombrottet 1962.

En annan given plats i Stockholms konserthus 22 november 1975 helt självklar. Det är denna kväll Bruce Springsteen för första gången spelar utanför USA:s gränser. Mats Olsson beskrev det med orden "Var det Gud vi såg? Nej, en kille från New Jersey".

På samma vis skulle jag velat varit med och hoppat sönder Nya Ullevi i Göteborg tio år senare när samma Bruce rockade fullkomligt galet i två kvällar. Då som den världsstjärna han fortfarande är.

Jag skulle ha velat vara i korsningen Sveavägen-Tunnelgatan sent fredagen den 28 februari 1986 för att med egna ögon se vad som skedde när vår statsminister blev nedskjuten på öppen gata. 

Yankee Stadium i New York 26 juni 1959. Ingemar Johansson slår ner Floyd Patterson och blir världsmästare i tungviktsboxning.

Piccadilly Circus i London på Fredsdagen den 7 maj 1945 och få delta i firandet efter vinsten i ett krig som förändrade världen men som hade kunnat slutat betydligt mer olyckligt.

Manhattan i New York den elfte september för snart tio år sedan är en annan tid och plats som på en enda dag förändrade historien och vad vi sedan dess har tvingats se förändras omkring oss. Ingen glädjedag, men en dag som för alltid är inskriven i historieböckerna och i mitt minne.

Jag skulle också ha velat kunna vandra omkring på samma Manhattan i olika tidsepoker och kunna uppleva olika skeenden på denna fascinerande plats.

Tänk att få ha varit med på en av alla fartyg som tog svenska utvandrare över Atlanten till USA och möta Frihetsgudinnan innan man steg iland på Ellis Island med enorma drömmar om en ljus framtid. Eller att ha varit en av de som var med på Titanic och som överlevde den mytomspunna förlisningen.

En person i vår tid som på alla tänkbara sätt personifierar vad det innebär att lida för sin sak utan att när tillfälle ges hämnas sina motståndare är Nelson Mandela. Att se honom, rak i ryggen efter 26 år i fängelse, gå ut i frihet och sedan fullfölja vad han har gjort gör honom till en av historiens största. Där utanför fängelset skulle jag ha velat vara den 11 februari 1990.

Några månader tidigare föll Berlinburen, symbolen för förtryck i Europa under min uppväxt, och östeuropa kunde på allvar börja andas frihet igen. En hjälpande hand i demonteringen av denna symbol skulle jag gärna bidragit till. 

På ämnet frihetskamp så skulle jag ha velat suttit på en buss i Montgomery, Alabama, den 1 december 1955 för att se Rosa Parks slå näven i bordet och vägra flytta sig från sin plats på bussen när en vit man, enligt de regler som gällde, skulle ha den platsen istället för henne.

Det amerikanska inbördeskriget innehåller så många delar som varit avgörande för vår tid och att plocka ut något specifikt där är svårt att peka ut.

På det mer personliga planet skulle jag ha velat ha betydligt fler minnen kvar från min tidiga barndom och åren fram till det att jag var 6-7 år gammal för att förstå varför saker har blivit som det nu är.

Jag skulle också ha velat varit där decenniet innan jag föddes för att på så vis även där första varför det ena ledde till det andra och var skiljevägarna och valen egentligen fanns till den framtid som blev grunden till min barndom.

Egentligen handlar det kanske inte om att jag skulle ha velat vara där just då utan snarare om att kunna ta min DeLorean likt Marty McFly i Back to the future resa tillbaka i tiden till exakt den tidpunkt som man har missat att uppleva för att sedan kunna smyga tillbaka till verkligheten igen med ett leende på läpparna.

Kanske skulle detta ge en större förståelse för samtiden och förmågan att leva i nuet fullt ut där man befinner sig.

Kanske skulle man bli alldeles galen av att veta vad som egentligen hände och hur det istället hade kunnat vara nu.

Men erkänn att tanken är kittlande!

 

Andra bloggar om , , , , , ,, , , , , , , , , , , , , , , 

 

Vem minns sin skolstart egentligen?

Jag har inte ett spår av minne från min första skoldag i Gällstad skola hösten 1977.

Jag har en massa minnen från första åren i skolan men inte något från när jag började. Om jag tyckte det var läskigt, om jag hade med mig mamma eller pappa, om det var något jag längtade efter. Ingenting av detta minns jag.

Scan10002

För min äldsta dotter har det varit en längtan efter att börja skolan. Hon vill lära sig mer och hon kommer att göra det. 

Idag var det dags för hennes första dag i klass F1 på Bollebygdsskolan. På vägen dit berättade jag för henne att det är 34 år sedan jag började skolan och att jag inte minns något från den dagen. Hon frågade då hur länge sedan det är som jag slutade skolan och det var nästan jobbigare att svara på av någon anledning.

Nervös var hon men det handlar egentligen bara om att hon måste känna sig trygg i miljön. Det andra är inga problem. Hon pratade och ville berätta om sitt sommarlov och hon sjöng med i sångerna direkt utan att böja ner huvudet.

image from instagr.am

Det är inga problem. I och med det så tror jag också att det som just nu känns jobbigt, att hon har en känsla som inte går att peka på att det är läskigt att mamma eller pappa går därifrån på morgonen, ganska snart släpper fullt ut.

Hon är knappast ensam gröngöling att börja skolan och känna att det är lite obehagligt. Det var barn där idag som inte öppnade munnen och som nästan låg i sin förälders knä.

Vem skulle inte göra det och fortfarande gör så i nya lägen. Inte lägga sig i sin förälders knä men känna känslan av att vilja göra det.

Det är erfarenheten av att hantera det som skiljer oss åt. Närmare bestämt 35 år.

När jag tillsammans med lillasyster hämtade henne på skolan efter första dagen var det en mäkta stolt tjej. Att hon saknat sin lillasyster märktes också när hon ville hålla henne i handen på vägen hem.

image from instagr.am

Andra bloggar om , , ,